Tog fram Tranströmers samlade dikter, förra årets mest otippade bästsäljare, och direkt fastnade jag igen. "Vi ger oss inte. Men vill fred", skriver han i dikten "Allegro". Det är i den han hissar Haydnflaggan.
Jag tycker om det där så mycket. "Vi ger oss inte. Men vill fred". Just så vill jag leva.
Tänk, det är bara ett år sen Tomas Tranströmer satt där i sin rullstol och omsveptes av så mycket applåder och värme att konserthustaket brändes bort och himlen syntes för en kort stund. Och vi på Corren kultur hade vår underbara Tranströmerhöst där ni läsare bjöd på så fina citat och berättelser att tidningssidorna lyste.
Men hur är det med Tomas själv? Jag ringde till den numera berömda adressen på Stigbergsgatan på Söder i Stockholm. Som vanligt är det hustrun Monica som för talan, med Tomas i bakgrunden. Efteråt mejlar jag texten, så att Tomas får läsa och godkänna. Monica berättar om året:
– Tomas har gjort betydligt mer än han brukar göra, det har varit mycket inbjudningar, journalister, kontakt med översättare, utlandsresor. Jo, det blir intensivt i överkant, men det har varit roligt! Framförallt är vi hemskt glada att han tagit sig igenom sitt Nobelår, att han orkat med. Då är det faktiskt en fördel att sitta i rullstol, det går att tacka nej och människor förstår.
De har hunnit med resor till Lettland, England, Tyskland, Polen och Spanien. På ett enda år. Dikterna har översatts till ännu fler språk, och i de länder där bara någon del av författarskapet tidigare översatts har förlagen velat ge ut de samlade dikterna.
Baskiska har kommit till, och ett språk i Nigeria som förmedlas med trummor, berättar Monica följt av ett muntert: "Det du!". Hur många språk är Tomas översatt till nu? 50, kanske 60, de har tappat räkningen.
De var med på Nobelprisutdelningen, men inte banketten. Nobelkonserten hörde de på tv och Mo Yans Nobelföreläsning läste de på nätet, "den las ju ut direkt, Tomas försöker undvika sena kvällsarrangemang numera", säger Monica och lägger till "han fyller ju 82 och har sitt handikapp".
– Han tycker att det är ganska skönt att gå in i en lite lugnare period nu, säger Monica, det har ju varit intensivt i ett och ett halvt år egentligen, ända sedan han fyllde 80 i april 2011.
– Men det kommer ju att fortsätta att vara mer arbete med författeriet, då tänker jag på allt runtomkring, det adminstrativa, men det är ju ganska roligt, säger Monica.
Hon berättar att Tomas alltid haft en öppen dialog med sina läsare, men efter Nobelpriset blev det enorma mängder mejl, brev, telefonsamtal.
– Ja, han har fått kontakt med ännu många fler okända vänner, all denna värme som strömmat mot Tomas, den är fantastisk och Tomas har också upplevt det som väldigt glädjande.
Han spelar fortfarande piano varje dag. Skriver han också?
– Det har det inte funnits tid till, säger Monica, men han har lite material som ligger som han tänker titta på och se om det är nåt att gå vidare med. Men just nu tänker han ta det lugnt och spela piano.
Äntligen dags för lite semester, helt enkelt. Men som Nobelpristagare har Tomas nu rätt att föreslå Nobelpriskandidater. "Jag gissar att Tomas kommer att utnyttja såna förmåner, men det är en helt ny sak för honom som han funderar på hur han ska hantera", säger Monica.
Han har läst årets pristagare Mo Yan, som ju fått en del politisk kritik.
– Tomas tar inte politisk ställning, han nöjer sig med att Mo Yan är en sympatisk person och en mycket god berättare som förtjänar detta stora litterära pris, säger Monica.
God jul, Tomas. Nu hissar vi Haydnflaggan och ger oss inte, men vill fred.
Här är Tomas julhälsningsmejl:
"Kära Åsa!
Tack för texten. Tomas har läst den och tycker att den är helt OK.
Varma hälsningar till er alla och God Jul!
Tomas och Monica"