En artikelserie om nya ord i svenska språket.
Ord/uttryck: "Knark"
År: 1950
Upphovsman: Birgitta Stenberg
Tanken var att den unga Birgitta Stenberg skulle bättra på sin franska i Grenoble. Men hon kom aldrig dit, eftersom hon fastnade bland konstnärsgängen i Paris.
Där lärde poeten Paul Andersson henne att använda amfetamin.
- Det fanns andra svenskar där också, berättar Birgitta Stenberg i dag.
- Poeten Paul Andersson lärde mig att använda amfetamin. Det fanns andra svenskar där också. En var från Skåne och var alltid väldigt nyfiken på vad folk hade för sig. Vi ville inte att han skulle begripa vad vi höll på med och därför hittade vi på ett ord för vad vi gjorde.
- Anledningen till att vi valde ordet knark var att när man har så mycket i sig att man är påtänd av det, så gnisslar man ofta tänder. Det knarrar om tänderna. Sedan fanns det en läkare i Stockholm som glatt skrev ut amfetamin och hans namn var nästan samma som ordet knark.
- Ordet följde med oss hem till Kungsträdgården i Stockholm, där det blev populärt. Bland Metamorfosgänget som vi tillhörde fanns också en massa smågangsters och därifrån spred sig ordet blixtsnabbt vidare. Ingen insåg faran för missbruk på den tiden. När charterresorna söderut började komma igång köpte folk amfetamin helt fritt, för det ansågs bra mot fetma. Och till slut fick pressen tag i ordet.
- I Rapport, boken om mitt missbruk, böjde jag ordet som "knarken". Men när ordet nådde pressen valde tidningarna "knarket", så jag ändrade min böjning i senare upplagor av Rapport.
- Fredrik Lindström avfärdade min berättelse i sin teveserie med att ordet knark sedan länge fanns till. Ja, det visste vi också. Men det fanns inte i betydelsen narkotika förrän Paul Andersson och jag skapade det.
- Jag har skrivit till tidningen Språkvård men inte fått något erkännande för ordet. Ingen människa bryr sig om det här mer än jag, men det vore ändå roligt om vi fick stå för det, nu när ordet används så mycket.
Anders Mildner