"Min färgtub är som en raket som formar sin egen rymd. Jag söker göra det omöjliga möjligt. Vad som kommer att ske kan jag inte förutse; det blir en överraskning. Målning, liksom lidelse, är en känsla full av sanning, som ekar med ett levande ljud, likt vrålet från lejonets bröst."
Orden är holländaren Karel Appels, den färgstarke profilen i Cobra-gruppen. Vid mötet med dansken Björn Björnholt rinner de mig i minnet.
Influenserna från den i dag nog så bortglömda konstnärsgruppen är ju hur uppenbara som helst i Björnholts bildskapande, där det under lättsinnet och skroderandet pulserar ett allvarligt, för att inte säga ångestladdat sökande.
Men Björn Björnholt briljerar med sin materialkänsla, och hans oerhörda hetta i färgflödet påverkar publiken i positiv riktning. Tills det av hettan och glöden tårade ögat vagt observerar det bakomliggande motivkomplementet och insikten sakta tar gestalt.
Detta är inte bara naiva kattporträtt eller prinsessor i sagornas värld. Här finns en dold demoni bakom dukarnas tuffa penselskrift, en mäktig poetisk omtolkning av vår egen tillvaro.
Ändå känns det som om målaren haft väldigt roligt under arbetets gång. Styrkan i genomförandet av en ursprungsidé, trots alla komplikationer under arbetets gång, visar på ett gediget konstnärskap, till fullo behärskat. Hans formvokabulär, hans symbolpräglade kosmos företräder en verklighet mer än sinnebild och avbildning, och den här utställningen presenterar en målare som vågar vara sin egen utan att förneka företrädarnas förtjänster och idolernas inflytande.