Sagan om de två tornen
Regi: Peter Jackson
Manus: France Walsh, Phillippa Boyens, Stephen Sinclair, Peter Jackson
I rollerna: Elijah Wood, Viggo Mortensen, Sean Astin
Längd: 3 timmar
Censur: tillåten från 11 år
Land: Midgård
Filmstaden i Linköping
KOMMER NI IHÅG hösten 2001 och den stora frågan om "Sagan om Ringen" skulle hålla för trycket? Vi vet alla att det gick vägen. "Sagan om ringen" är en pulshöjande äventyrsfilm. Inför film nummer två har förhandsspekulationerna varit nedtonade. Ingen är längre speciellt orolig. Alla förväntar sig en film i samma anda som den första.
Efter att ha genomlidit en besvikelse till Harry Potter-uppföljare bänkade jag mig framför "Sagan om de två tornen" med ett stort sug efter äventyr. Filmen inleds direkt där den första slutade. Inget fjäskande för eventuella nykomlingar. Regissören Peter Jackson sätter igång sin historia med samma energi och fantastiska öga för detaljer som han inledde sitt berättande. Han har till och med blivit tvungen att driva upp tempot ännu mer. Denna gång berättas nämligen tre parallella historier. Frodo och Sam är på väg till Mordor för att förstöra ringen under vägledning av Gollum. Våra krigskämpar Aragorn, Legolas och Gimli måste stoppa Sarumans trupper och de små hoberna Merry och Pippin driver omkring på egen hand. Dessutom har Aragorn en liten kärlekssaga mitt uppe i allting.
Trots en speltid på tre timmar resulterar det i ett oerhört slimmat berättande. Många scener bryts så fort de fyllt sin funktion och tillåts inte lämna ordentligt avtryck. Tempot avspeglar sig även i dialogen som inte har mycket utrymme för färgrikt broderande. Replikerna är korta och vanligtvis av typen "så länge vi inte ger upp finns det hopp!".
"Sagan om de två tornen" framstår som en transportsträcka, från den kittlande första filmen till det förlösande slutet. Känslan att filmen tillhör en större helhet är starkt påtaglig. En sanning som i den första filmen dämpades av nyfikenhetens pirr-faktor.
Puritanerna får ursäkta men jag undrar om det inte blivit roligare om Peter Jackson vågat ta ut svängarna lite, distanserat sig mer från Tolkiens förlaga. Nu blir det inte särskilt roligt förrän i slutet när Jackson släpper lös magnifika stridsscener och därmed även filmens stora stjärna, Gimli. Denna lilla, men stora, dvärg får bära filmens hela komiska underhållning på sina axlar. I John Rhys-Davies gestaltning gör han det med bravur. Förutom honom är det bara Ian McKellen som Gandalf som har förmågan att briljera utöver den duktiga funktionalism som präglar övriga skådespelare. Nej förresten, Andy Serkis, som gör rösten till den datoranimerade figuren Gollum är också strålande. Den schizofrena Gollum är faktiskt den mest intressanta karaktären på grund av sin nyckfullhet. Här har kampen mellan det goda och onda samlats i en spännande inre kamp som saknas i övrigt. Diskussionen om Gollum är den bästa datorskapade karaktären hittills struntar jag däremot blankt i. Låt mig bara säga detta, han är trovärdig så länge han inte hoppar!
Det är onekligen svårt att diskutera filmerna om "Sagan om ringen" utan att glida in i prat om teknik och pengar. Precis lika svårt som det är att bedöma "Sagan om de två tornen" utan att ta i beaktning såväl dess föregångare som efterföljare. Filmen i sig själv har en hel del brister blandat med magnifika scener. Det är rakt igenom kompetent men bara stundtals riktigt bra. Trots det har jag redan börjat tänka på möjligheten att se hela trilogin i en hopklippt 10-timmarsversion. Först då tror jag detta sago-epos kommer till sin fulla rätt.