Albert Bonniers förlag
Smaka på ordet; Ungjävlar.
Det kan låta hårt och aggressivt. Sagt av någon som är trött påungars ständiga tjat. Men det kan också låta varmt och kärleksfullt. Sådär sagt i all välmening och med mycket omsorg. Som en vänskaplig buff.
För Gerda Antti, född 1929, är nog de flesta av oss läsareungjävlar. Hon talar till oss, och vår komplicerade nutid, med bådeavsmak, intresse och kärlek.
Titeln döljer en novellsamling med sju berättelser som alla berättarom ett ynkligt och åldrande patriarkat. I motsats till detta patriarkatberättas om kvinnor, matriarker, som med mer eller mindre framgångvärnar sitt eget livsutrymme.
Gerda Antti kan vara skoningslös i sitt berättande, men också varmoch försonande. Övergivna barn, skitiga män och bittra kvinnor. Allaskildras med inlevelse, värme och avsky på ett sammansatt sätt som baraden kan, vilken försonat sig med tillvaron men ändå bjuder den motstånd.
Gerda Antti hittar försoningen i människans egna erfarenheter. Människor är vad de är, för att livet gjort något med dem:
"Om man inte har en kupa över sig? Oätlig om man är en potatis och olycklig om man är en människa."
Som så ofta hos Gerda Antti är det de jordnära metaforerna som får beskriva människas inre värld och yttre belägenhet.
De som Gerda vurmar mest för är barnen och de äldre. Båda ärmarginaliserade av ett samhälle som till varje pris hyllar den ständigtunga medelåldern med dess rätt till självförverkligande. Om barnen kanhon berätta både komiskt, som det bortrövade Jesusbarnet i krubban, ochtragiskt, som Joakim på sitt livs sista helgbesök hos sinalkoholiserade pappa.
Gerda Antti i Kisa är en slags Oidipus i Kolones, som medålderdomens perspektiv ser på hela livet. Fast Gerda är mer nyfiken ochanalyserande. Det går en tunn hinna mellan visdom och livsglädje å enasidan och avsmak å den andra. Gerda Antti håller nästan alltid på ettmästerligt sätt samman dessa båda sidor. Med den balansakten uppnår honen integritet som kommer läsare till del genom berättelsernas monologer.
I den avslutande novellen, som jag tror allra mest är Gerdas egenröst, finns en mänsklig erfarenhet som ställs mot psykologernas dyrbararåd. "Man måste göra sig bekant med de egna känslorna", är Gerda Anttiseget uppmaning.
Visdom kommer ur viljan till självkännedom. Det är med den visdomenman kan bjuda patriarkatet motstånd. Detta är Gerdas envetna budskap.
Rösterna i novellerna är sällan politiskt korrekta. Det ligger nuinte för Gerda Antti. Men hon är inte heller trångsynt ellerfördomsfull. Trots att hon balanserar på en tunn lina. För Gerda Anttislår lika bekymmersfritt åt alla håll; manligt som kvinnligt, kyrkligtsom gudlöst, svenskt som främmande. Vi är alla hennes ungjävlar.
En del resonemang förs dock till priset av förenklingar. Iblandfinns toner av främlingsfientlighet och oförståelse. De berättanderösterna är inte bara förnuftiga och kloka, utan också bittra ochavvisande. Kanske är det något oundvikligt i livet. Det är detta som ärvisdomens och erfarenhetens pris.
Ingen kan visa det så klart och tydligt, som Gerda Antti.