Med envis tjurskallighet borrar sig Gerald Murnane in i skapelseakten och hävdar i början av boken att han slutat skriva (och läsa) skönlitteratur, för att glida lite på betydelsen och mot slutet erkänna att han ju håller på att skapa skönlitterärt i detta verk.
Däremellan dyker han ner i sin egen gestaltningsförmåga - som läsare såväl som författare. Han rör sig inom berättelser, sina egna och andras. Han delger oss barndomsminnen, fascination inför ett dockskåp - skåp som senare nyttjas i fantasier och inreds med fler gestalter och händelser, av önskedrömmar och där han senare i sin tankevärld uppsöker övre våningen för att där kika över axeln på en författare - som skriver av rena faktauppgifter, i det fallet ett galopprace i fantasin med namn från hästar i "verkligheten".
Det är metalitteratur där huvudpersonen blir huvudpersonen i en berättelse av det jag som, kanske, är Gerald Murnane, eller åtminstone det författarjag som utger sig för att vara just densamme. Uppväxtskildring (?) blandas med tidigare aldrig publicerade berättelser eller delar av dessa, av andras minnen. Han återerinrar oss läsare om skrivandet som pågår med små påminnelser i stil med att det han skrev förut i det och det stycket angående.... Han ömsom bryter sönder fiktionen och trollar fram den.
Jo, det är fascinerande. Som att ta del av hans fantasier om att han själv tänkt sig som en gestalt i en av de berättelser han läst som barn i en veckotidning. Murnane är inte bara en sanslöst skicklig författare med en fantasi och ett egensinne som piggar upp varje nyfiken bokläsare, han är också något ovanligare än så: nyskapande. Det är få förunnat.