Echi Åbergs måleri fascinerar på många sätt, i stilgrepp och utförande. Efter en första flyktig anblick tror jag mig ha både motiven och deras upphov klara för mig. Ja, målningarna är i sin stiliserade form så självklara, tydliga och okontroversiella, att man möjligen frestas att bara vandra vidare. Men så enkelt är det förstås inte. Att dröja kvar, om ens för blott flyktiga minuter, ger täta och läsbara signaler, som i bästa fall öppnar både nya perspektiv och blottar dolda djup.
Här finns en färgexpressionism som laddar bilden till det uthärdligas yttersta gräns, figurer som i självklara poser, ofta i parförhållande, nästan kliver ur ramen för en konkret handskakning.
Motivfloran är rik och överraskande. I några bilder skönjer jag influenser från musikens värld, främst Bo Nilsson, vars atonala verk korresponderar med detta måleri på ett mycket konkret plan. Bisarra och kryddstarka kompositioner, stundom svåra att direkt ta till sig, men sedermera insnärjda i mitt medvetande.
Konstnären är också generös med att via titlarna leda betraktaren på rätt spår. Marilyn, Mata, Frida och Jane väcker ju omedelbara associationer, liksom givetvis definierade offentliga platser, Operabaren eller städer som Helsingfors och Reykjavik samt ökenmiljöer som Sahara och Tanger. Fast det rör sig ju inte om vare sig landskapsmåleri eller urbana miljöer i egentlig bemärkelse.