"Hus i helvete i Vita huset". Varsågoda, här är mitt förslag till svensk titel på den här, i längden generande, splatterrullen. Den titeln ringar nämligen in exakt vad det handlar om, en grov attack på en symbolisk plats för supermakten USA, med ett tilltal som hämtat från gränslandet mellan 1980- och 90-tal.
Vita huset blir attackerat av en grupp häpnadsväckande skickliga och våldsamma terrorister. De lyckas ta presidenten som gisslan och sitter plötsligt med nyckeln till världsomstörtande kaos i sina händer.
Det låter kanske underhållande och till en början är det också lite kittlande. Framförallt är det nästan chockerande brutalt att se det krigsliknande överfallet på Vita huset. Ett flygplan kraschar in i obelisken Washington monument, som för att påminna oss om 11 september och därmed skänka en dos skräckfylld realism över scenariot. Den senare tidens turbulens i Nordkorea får väl också anses som vältajmad liksom den, mycket kortfattade, passningen om hur långt det kan gå när de 99 procentens vrede slår över i handfast action.
Men ganska snabbt går de eventuella ambitionerna om att säga något substantiellt över och det blir bara tröttsam och svårsmält amerikansk patriotfest för hela slanten.
Gerard Butler får personifiera den ensamma cowboyen i rollen som en före detta Secret service-agent som tar saken i egna händer och likt en Bruce Willis i "Die hard" oskadliggör terroristerna en efter en.
Dock helt utan den senares charm. Den robotlika Butler darrar bara på manschetten när han tvingas skriva in en säkerhetskod under tidspress och får koden via headset. När det är dags att skriva in en "hashtag", då går gränsen för honom och en mycket stressad Angela Bassett, i rollen som Secret service-chef, tvingas skrikande förklara "control plus f" i filmens crescendo av framförallt ofrivillig komik. (TT Spektra)