Gediget reportage om barn i sekter

Med tragedin i Amstetten har barns utsatthet hamnat i fokus. Men det finns en bortglömd verklighet mitt i vår egen vardag som handlar om barn som hålls fångna i religionens källarvåning. Jakob Carlander har läst "Sektbarn".

Foto:

Kultur och Nöje2008-06-19 00:00

Charlotte Essén:

Sektbarn - ett reportage om de utvalda för paradiset

Albert Bonniers förlag

Samtidigt som vi konfronterats med det ohyggliga dramat i Amstetten i Österrike, kommer frilansjournalisten Charlotte Essén med en rapport om barns utsatthet i sekter mitt i vår eget land.

I ett nästan 500 sidor långt reportage berättar hon vad som händer med barn i pingstförsamlingen i Knutby, Jehovas vittne, Hare Krishna, Guds barn och Finlands förebedjare. I religionens källarvåning hålls barn emotionellt fängslade genom fundamentalistiska system, där föräldrar uppmanas att utsätta sina barn för en skräckfylld värld som aldrig borde få höra barndomen till.

Övergrepp och vanvård

Sekter är ett religiöst fenomen där världsbilden underkastas ett auktoritärt ledarskap. Man isolerar sig från omvärlden och ser övriga samhället som något ont eftersom man själv äger den absoluta sanningen. Egna regler står över statens lagar, vilket ger utrymme för aga, övergrepp och vanvård. Sekten kräver blind lydnad av sina medlemmar och utlovar i stället ett kommande lyckorike som endast är till för de troende.

Till dessa miljöer dras familjer och ensamstående föräldrar som söker en trygghet i livet. Deras barn hamnar därmed också i en miljö där de kränks såväl fysiskt, socialt som sexuellt och psykologiskt.

Charlotte Essén visar hur sekten är helt oförstående till vad barn är och behöver. Hon är kritisk mot såväl den psykiatriska vården som socialtjänsten vilka hon menar inte förstår de dilemman som sektbarn bär med sig i livet. Även om man till slut lämnar en sekt bakom sig, bär man med sig dess svarta världsbild och får därmed mycket svårt att etablera ett nytt liv i det vanliga samhället.

Ingen vetenskap

Charlotte Essén har skrivit ett gediget reportage om ett ämne som ofta glöms bort. Det är ett personligt dokument som tyvärr lider brist på vetenskaplig noggrannhet. Hon talar om "vissa" forskare utan att namnge dem och handskas godtyckligt med ett enormt material. Ibland förirrar hon sig i andra närliggande ämnen. Det känns till slut som en enorm lång och tröttande I dag-artikel i Dagens Nyheter. Synd på ett så viktigt ämne.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!