Gaute Heivoll : Innan jag brinner

Gaute Heivoll föds 1978 i södra Norge. På landsbygden i området hade det då de senaste veckorna härjat en pyroman som fått allt fler att vakta sina hus med gevären i knät. Söndagen Gaute döps grips förövaren efter den tionde branden och förvåningen och sorgen över den gripne känns lika stor. I romanen återvänder författaren till sin hembygd för att hitta tråden till denna berättelse och tala med vittnen från förr. Samtidigt är boken en tillbakablick över författarens egna förhållande till sin kära pappa som dött i cancer. En självbiografisk roman som utan att ge några svar, kanske tack vare detta, ger psykologiskt djup och trovärdighet, specie llt i de små nyanserna i familjelivet som beskrivs, en närhet utan stora gester. Svagheten finns i delar av boken där Heivoll lufsar runt i hembygden och kikar ut genom fönstret från den tillfälliga skrivarlägenheten, här stampar storyn lite mer än man skulle önska. Men visst är det här annars klart läsvärt. Den som kan sin Knausgård hittar en liknande scen hos Heivoll, där den förre skär sig själv i ansiktet i självförakt under fylleknas, stoppar den senare på fyllan munnen av glasbitar i sorgen efter sin far och tiger blödande. Bilder som säger mer om norskt - nordiskt- spritlynne än något annat och en sorg där orden aldrig räcker till: Att gå genom aska och själv vara aska som Pär Lagerkvist skriver i citatet i bokens inledning.