NY FILM
CCCC
Undergången -- Hitler och tredje rikets fall
Regi: Oliver Hirschbiegel
I rollerna: Bruno Ganz, Alexandra Maria Lara, Corinna Harhouch
Royal i Linköping
Berlin, april 1945. Staden står i ruiner, människorna flyr mellan eldstrider och luftvärnsattacker. Tyska småkillar kommenderas ut för att bli kanonmat. Ryssarna närmar sig och Tredje rikets dagar är räknade.
De flesta inser det, men Adolf Hitler har ingen tanke på att kapitulera. Mitt i staden, i en underjordisk bunker, är han, Eva Braun och övriga nazitoppar i säkerhet några dagar till. Eller åtminstone några timmar. Hitler är oförmögen att ta in information om läget, han lever i vanföreställningen att tyska armén är oövervinnerlig och den som säger emot honom (det vill säga berättar hur det i själva verket förhåller sig) riskerar dödsstraff. Alla befinner sig i vanmakt.
Filmen har kritiserats för att ge en alltför sympatisk och mänsklig bild av den tyske diktatorn. Det är inte sant. Hitler framstår som kolerisk, raseriutbrotten avlöser varandra. Han är lika galen som livsfarlig, både för det tyska folket och för sina allra närmaste. Han hyser ingen som helst medkänsla för de oskyldiga som kommer att drabbas när det oundvikliga slutet drar ut på tiden.
-- Ynkryggar, de är inte värda något bättre öde, fräser Hitler till en rådgivare och avvisar bryskt dennes plan för att lindra civilbefolkningens lidande.
Sant är att Hitler ända in i döden uppför sig korrekt, ibland till och med faderligt vänligt, mot sin tjänarstab, bland dem sekreteraren Traudl Junge, genom vilkas ögon vi följer förloppet. Sant är också att Hitler framstår som djupt fäst vid sin hund. Det är bra, det komplicerar bilden av diktatorn och ökar filmens trovärdighet.
Det här är Bruno Ganz film. Han gör en obehagligt porträttlik Hitler som framkallar kalla kårar längs ryggen. En maktmänniska, som ingen rår på. Lynnig och despotisk. Och givetvis mycket, mycket ensam.
Filmen visar med eftertryck vad som sker när en hierarki kollapsar. Nazi- generalerna vet vad klockan är slagen, men ingen vågar opponera sig. De flyr till flaskan, de sista dagarna består av hejdlöst supande och när ryssarna till sist intar staden skjuter de skallen i bitar. Är de offer för ett tyranniskt system eller hade de i tidigare läge kunnat göra andra val?
Lika fanatisk som Hitler, ja nästan värre ändå framstår Martha Goebbels, hustru till propagandaministern Joseph Goebbels. I filmens mest gastkramande sekvens säger hon godnatt till sina sex barn, häller i dem sömnmedel och när de väl sover krossar hon en cyanidkapsel mellan deras tänder. Hon utför morden lugnt och systematiskt, nästan sömngångaraktigt. Bättre att barnen dör än att de växer upp i ett rike utan nazisternas värderingar, så går hennes resonemang. Corinna Harfouch spelar Martha Goebbels med iskall precision.
Alexandra Maria Lara övertygar också i rollen som Traudl Junge. Gradvis blir hon medveten om vilken avskyvärd mardröm hon är delaktig i och att den man hon beundrat nästan som en far är galen, och nära ett slutgiltigt sammanbrott. Men lojal är hon ändå in i det sista, och det är förstås en lojalitet som skaver i oss som tittar på -- på behörigt avstånd i tid och rum.
"Undergången" är en viktig film, värd en stor publik. Den är oerhört välgjord och just det gör den både psykiskt och fysiskt jobbig. Flygbombningarna är plågsamt realistiska då åskådaren hamnar mitt i infernot. Jag hade öronproppar nästan hela tiden, men blev ändå skakad och illamående av den höga volymen.