Om det offentliga samtalet tidigare var formaliserat och institutionaliserat, med ett fåtal mäktiga redaktörer som grindvakter, så är dagens åsiktsflöde mer att betrakta som ett tygellöst och kakafoniskt kaos.
I grunden är detta positivt. Ju fler röster det finns desto bättre. Om man däremot betraktar det nya medielandskapet som ett gräsrotsdemokratiskt lyckorike där "alla är journalister" med samma förutsättningar att göra sig hörda, så är man förblindad av en naiv nätentusiasm.
Sanningen är att även om det är enklare än någonsin att publicera sig så är det svårare än någonsin att göra sig hörd.
Därför pågår det också en allt mer hänsynslös maktkamp om din och min tid. Att skaffa medieutrymme har blivit en hel vetenskap där tusentals pr-agenter, sociala medier-experter, lobbyister och kommunikatörer försöker överträffa varandra i förmågan att sticka ut och göra intryck.
Samtidigt blir vi som arbetar med traditionell journalistik, vi som har till uppgift att försöka filtrera bland alla dessa kampanjer och särintressen, allt färre.
Denna nya medieordning påverkar innehållet på flera sätt. Å ena sidan har vi fått ett stort och strömlinjeformat utbud av billig och ofarlig journalistik om kvalitetsviner, familjebilar, badrumsrenovering och allt annat tryggt och tråkigt som den stora medelklassen brukar lägga sina pengar på.
Å andra sidan så kontrasteras denna mittfåresirap av utspel och kupper som väcker en enorm uppmärksamhet, av den enkla anledningen att de bryter av så mycket från det tillrättalagda Ernst Kirchsteiger-myset. Oroväckande ofta så är dessa nyheter också planterade av pr-byråer specialiserade på medial gerillaverksamhet.
För en tid sedan läste många häpet att en sällskapssjuk 13-årig pojke hade köpt prostituerade med hjälp av pappas kreditkort, tagit in på motell och sedan spelat tv-spelet Halo med dem hela kvällen.
Problemet var bara att "nyheten" var påhittad av den brittiske sökmotoroptimeringskonsulten (fint ord!) Lyndon Antcliff, ett sätt för honom att driva trafik till en specifik hemsida genom att "bygga länkar med hjälp av fiktion".
Förra året rapporterades det också att den allra sista skrivmaskinsfabriken hade slagit igen. Ärrade författarveteraner filade på sina bästa skrivmaskinsminnen och de sociala nätverken fylldes av hyllningar till maskinknattret.
Vad ingen hade tid, eller ork, att kontrollera var att den indiske fabrikör som påstod att han var sist i världen inte alls var det. Skrivmaskiner masstillverkas fortfarande i många asiatiska länder. En liten indisk lögn blev en global världslögn.
Behovet av journalistik, riktig gammal hederlig ifrågasättande journalistik alltså, har aldrig varit större.