För den som vill skriva en historisk roman i en förborgad och dunkel miljö är 1800-talet en guldgruva. Här finns brytningen mellan modernt och gammalt. En tid som letade sig fram mot den nutida människan men som också sekteristiskt vurmade för det forna och antika. I Sverige grasserade en romantisk feber kring göticismen. I England ett lika stort intresse för antikens arv från Grekland men kanske främst Italien. Inte undra på att författare som Umberto Eco och Eva-Marie Liffner här hämtat stoff till sina esoteriska berättelser.
När Gabriella Håkansson ger sig i kast med en ambitiös episk roman är det till detta 1800-tal hon söker sig. ”Aldermanns arvinge” är första delen av en berättelse om den unge William Aldermann som föräldralös växer upp i ett nyklassicistiskt palats i London, omgiven av de högst egensinniga ordensbröderna till den forne pappan i sällskapet Dilettanti. Deras samhällsomstörtande mål är att återinföra antikens ideal och religion med en aggressiv och utmanande gnosticism.
William Aldermann är en fågel i guldbur i denna miljö. Själv hyser han en storslagen beundran för kejsar Napoleon, vilken visar sig ha hemliga kopplingar till pappan.
”Aldermanns arvinge” är samtidigt ett psykologiskt drama kring en ung man som berövas sin barndom som vore han en arvsprins. Han utnyttjas av en besinningslös vuxenvärld. Pigan Jenny är hans räddning för kontakten med en normal värld.
Förlaget jämför ”Aldermanns arvinge” med Umberto Ecos författarskap. Men Gabriella Håkanssons berättarstil är mer enkel och rak, med ett tydligt och rättframt språk. Och tur är väl det med tanke på att omfånget i denna första del sträcker sig över 800 sidor. Texten är detaljrik och noggrann, med ibland en del trista omtag. Den förtätade stämningen infinner sig aldrig riktigt så som man väntar sig. Styrkan ligger i det psykologiska porträttet av en tonåring som slits mellan det förutbestämda, sin egen vilja och bristen på nära relationer. Var pappans värld en galen eller genial värld? Vem vill honom egentligen väl? Och vad finns i det secretum, hemliga rum, där arvet efter pappan väntar? Svaren lär infinna sig i romanens andra del.