Fyrtio år efter Watergate

Richard Reeves som skrivit en lysande bok om Nixons år i Vita huset anser att presidentens misstänksamhet gick över gränsen till sinnesjukdom. Han var ständigt på jakt efter fiender - verkliga och inbillade.

Valåret 1972 pekade alla opinionsundersökningar på att Nixon skulle vinna en förkrossande seger i höstens val mot demokraternas George McGovern. Men Nixon ville vara alldeles säker. Därför beordrade han sin kampanjgeneral John Mitchell -- ironiskt nog fram till dess landets justitieminister -- att inrätta en särskild organisation för "dirty tricks", smutsiga och till och med olagliga påhitt.

Tanken med inbrottet i Watergate var att man där skulle smuggla in avlyssningsanordningar för att i resten av valrörelsen ha full koll på demokraternas kampanjplaner. Men inbrottstjuvarna togs på bar gärning.

Till att börja med insåg ingen att inbrottet ingick i en större plan för att sabotera valrörelsen för Nixons motståndare. Nyheten försvann nästan genast från tidningarnas förstasidor. Två unga reportrar på Washington Post var emellertid misstänksamma. Bob Woodward och Carl Bernstein fick tidningsledningen med sig och började nysta i affären. De började med att undersöka varifrån de gripna vid Watergate-inbrottet fick pengar till sitt försvar. Det spåret ledde direkt till Nixons återvalskommitté.

Men fram till veckorna före valet var Washington Post i stort sett ensamma om att intressera sig för Watergate. Först någon vecka före valet hakade New York Times och Los Angeles Times på. Och på TV ägnade Walter Cronkite också bara någon vecka före valet en hel kvart åt Watergate-affären...

Men inget av detta verkade på något sätt påverka valrörelsen. Nixon vann mycket riktigt en storseger - demokraterna hade satsat på ett utpräglat svagt kort när de valde fredsaktivisten George McGovern som sin presidentkandidat. McGoverns valkampanj spårade dessutom ut innan den ännu hade börjat när hans vicepresidentkandidat Tom Eagleton visade sig ha vårdats för en psykisk sjukdom och måste bytas ut.

På Washington Post var tidningsledningen hela tiden orolig för att någon av artiklarna om Watergate skulle innehålla fel. Man insåg att det skulle leda till en våldsam kampanj från Vita huset som kunde hota tidningsföretagets hela framtid. Men den oron ledde aldrig till att man backade ut.

Däremot krävde redaktionschefen Ben Bradlee att hans reportrar skulle kunna belägga varje uppgift med minst två oberoende källor.

Efter någon tid fick Bob Woodward kontakt med en otroligt väl insatt källa. Han ville hela tiden förbli hemlig och lämnade inga egna uppgifter. Men han kunde bekräfta eller dementera de misstankar reportrarna hade.

Mötet med den hemliga källan "Deep throat" ägde rum i något garage i Washington och varje gång Woodward ville ha kontakt med honom satte han upp en blomkruka i sitt fönster. Källan var så hemlig att inte ens Woodwards chefer fick veta hans namn. Det krävdes därför mycket tydliga bevis för att han verkligen satt inne med unik information för att de skulle tro på hans existens.

Och under flera årtionden efter Watergate var det vanligt att man ifrågasatte "Deep throats" existens. Många trodde att Woodward och Bernstein hittat på honom för att öka trovärdigheten i artiklar med sensationellt innehåll.

Först mer än 30 år efter att Richard Nixon tvingats avgå framträdde den döende tidigare vice-chefen för FBI Mark Felt och erkände att han var "Deep throat". FBI hade gjort en hemlig kartläggning av Watergate-affären och kommit fram till precis de avslöjanden som Woodward och Bernstein gjorde offentliga.

Men det var aldrig så enkelt som att Felt berättade för sin vän Bob Woodward vad han visste. Det var först när reportrarna på egen hand fått fram nya fakta som FBI-chefen var beredd att bekräfta att de var på rätt väg.

I en artikel i Washington Post för några dagar sedan skriver Bernstein och Woodward gemensamt att Nixon var mycket värre än man den gången trodde. Jag tycker inte riktigt att de lyckas bevisa det. Men det som kom fram på 70-talet och ledde till att presidenten tvingades avgå eftersom han annars hade blivit avsatt av kongressen var illa nog.

Ett av avslöjandena den gången var att Nixon beordrat ett inbrott hos Daniel Ellsbergs psykiater i förhoppning att hitta något komprometterande om den man som några år tidigare lämnat ut den hemliga Pentagon-rapporten om krigföringen i Vietnam.

Andra påhitt var att man tillverkade förfalskade reklamlappar som utgavs komma från demokratiska kandidater. Man ägnade sig också åt telefonavlyssning och andra mer eller mindre skumma tricks för att komma åt motståndare. En hel del av planerna förverkligades aldrig och det är avslöjandena av dem som Woodward och Bernstein nu menar visar att Nixon var mycket värre än man trott.

De nya avslöjandena har kommit fram via de hemliga bandinspelningar som presidenten lät göra av sina samtal i Vita husets ovala rum. När det blev känt att dessa inspelningar fanns beordrade kongressen att de skulle överlämnas. Men Nixon försökte på alla sätt förhindra att inspelningarna, som direkt skulle kunna knyta honom till Watergate-affären, skulle komma ut.

Det misslyckades dock. Men när banden granskades visade det sig finnas en lucka på 18 minuter i ett av dem. Det var troligen där som det sades sådant som direkt bevisade att Nixon var fullt medveten om och direkt ansvarig för de s k rörmokarnas verksamhet. Luckan som troligen skapats av Nixons sekreterare kom dock inte att hjälpa honom utan blev istället ett ytterligare bevis för presidentens oärlighet.

I försöken att rädda presidenten fick hans närmaste medarbetare ta på sig allt ansvar och tvingades gå - den ene efter den andre. De dömdes också till fängelsestraff - med den förre justitieministern John Mitchell i spetsen.

I grunden var det alla Nixons försök att dölja sitt ansvar för osmakliga försök att komma åt motståndarna som blev hans undergång. Men utan de två Washington Post-reportrarnas ihärdiga grävande är det troligt att hela historien fallit i glömska och Nixon aldrig tvingats avgå.