Det är mycket hiv och aids nu. Tillbakablickar till 1980-talets hysteri och hur homosexuella män behandlades som pestsmittade. En lång rad av smärtsamma insjuknanden och sen döden, döden, döden med begravning efter begravning. Jonas Gardells beskrivning av denna tid i boken "Torka aldrig tårar utan handskar" har fått ett varmt mottagande, och ikväll är det dags för tv-serien.
En annan tv-serie, "Änglar i Amerika", drabbade mig rakt i hjärtat när den visades för några år sen. Emma Thompson som den fasansfulla och vackra ängeln som talar i gåtor. Al Pacino som den ärkekonservative fifflande maktpolitikern döende i "levercancer" för han är ju inte homo, nej, han har bara sex med män. Meryl Streep som spöket efter den avrättade Ethel Rosenberg. Fantastiska rollpresentationer på alla håll, inte minst Mary-Louise Parker som den valiumknaprande deprimerade hemmafrun Harper som hallucinerar sig till Antarktis för att titta på det krympande ozonhålet. Och den döende Prior, sviken och övergiven av sin pojkvän, den fjolliga sjuksköterskan Belize som stjäl den bästa medicinen till sin vän, och... ja, jag kan räkna upp nästan allihop som är med. De bästa av de bästa.
Naturligtvis är det orättvist att jämföra skådespelarna vid Östgötateatern med Thompson och Pacino. Men nu har man ju ändå valt att sätta upp den här pjäsen (nedkortad till fyra timmar), och jag undrar lite grann: Varför?
Vad är det man vill säga?
Scenografin är enkel och avskalad. Ett par brandstegstrappor visar att vi är i New York, en parkbänk står förstås i Central Park, sjuksängar rullas in och ut på scenen. Det är mycket snyggt.Och änglavingarna är praktfulla!
Jag kan också berömma Östgötateatern för att ha näsa för vad som ligger i tiden, men man måste kunna göra pjäsen till sin. Sätta sitt eget avtryck, tillföra något som är unikt. Och jag letar och letar men jag finner det inte. Jag blir helt enkelt nästan aldrig på allvar berörd under dessa fyra timmar, trots att pjäsen handlar om kärlek, svek, sjukdom, död, skuld och skam. Hur är det möjligt att hantera dessa ämnen med så lite känsla?
En orsak tror jag är att det skriks så mycket. Replikerna vrålas fram, högre och högre röstlägen ju viktigare och starkare känslor man ska uttrycka. Sa jag att pjäsen är fyra timmar? Det blir jobbigt att lyssna till så många framvrålade repliker. Jag längtar efter en mer nedtonad intensitet, mindre gester, ett lägre tempo. Kapa en timme till av texten (mycket av amerikansk inrikespolitik på den tiden kan hoppas över) och låt spelet växa fram. Tystnaden är lika viktig som orden. Och vi vet ju alla att det är mellanrummen mellan vedklabbarna som får brasan att brinna.
För jag märker att det finns större potential hos skådespelarna; här och där glimtar det fram, inte minst hos Marika Strand och Tobias Almborg.
En annan sak som jag stört mig på hos Östgötateatern flera gånger tidigare, är att man lyckas spela fars nästan jämt. Och så är det även här. Kroppsspråk, mimik, och hur replikerna levereras - det är ofta på väg att tippa över till fars. Men när jag går på teatern och ser ett existensiella drama vill jag gråta, hellre än skratta. Jag vill att det ska göra ont, jag vill bli BERÖRD. En döende, övergiven människa med svår ångest - hur kan det vara något att skratta åt? Jo, för att skådespelarna spelar så. Och publiken vill ha det så! Så fort de får minsta chans vill de skratta, hahaha, vad roligt med en mamma som berättar för sonen att hans far aldrig älskat honom, ja det var väl kul, haha. Hur kan det bli så?
Kanske är det så att Östgötateatern och publiken har ingått ett outtalat kontrakt om att det ska vara kul att gå på teatern. Men jag längtar efter mer svärta. Större smärta. Dödligt allvar.