Den dysfunktionella familjen är Mirja Unges litterära tema. Det utvecklar hon i romanen "Motsols" som ges ut i dag.
NY BOK
Mirja Unge: Motsols
Norstedts
En brun Saab med fårskinn på sätena och lavendel i vindrutan. Hannas mamma, konstant kallad Marika, är en sådan som kardar ull och tovar tofflor och för varje belägenhet serverar ett speciellt örtte. I hennes värld kan alla åkommor lindras med läkeväxter. Hon är en magsyrornas och gasbildningarnas expert.
De icke-fysiska problemen är möjligen svårbotade men lättolkade. Marika hukar framför horoskopet, dock inte tidningens, då tidningar liksom radio och teve, klockor och kylskåp ej förekommer i hennes lantligt belägna hus. Fy för det materiella.
Och eftersom Hannas två äldre systrar -- olika pappor alla tre -- adopterat väsentliga delar av Marikas förmoderna principer och värderingar, kryddade med new age, är det åtskilligt som svårligen passerar familjens argusögon: skor med klack, behå och deodorant, rockmusik och svarta kläder.
Inledningsvis är det lätt att läsa Mirja Unges tredje roman, "Motsols", som en parodi på hälsofanatism och livsrädsla. På den geografiska, individuella och sociala isoleringens avarter.
Den psykologiska finessen skapas i vecket mellan mammans regler och oförmåga att med auktoritet inpränta och efterleva dem. Gränser och gränslöshet glider samman. Hämningar uppstår. Osäkerhet. Otäcka bindningar i stället för varma band. Beroende i stället för stöd.
Om än framställd i tredje person är Hanna centralgestalt. En ung kvinna utan styrka, självförtroende, rentav vilja och egenskaper. I strävan efter utbrytning och förverkligande har hon i vänskap och kanske kärlek klamrat och klibbat sig fast vid Thora. Tidigt får vi veta att Thora drunknat under en gemensam Asienresa.
Det är en kronologiskt och tematiskt spretig roman, alls inte oäven, men ofokuserad och outvecklad. För kort för att orka bära det digra innehållet, från barndomsreminiscenserna till efterdyningarna. Hanna drar med saknaden och sorgen i bagaget till Omas (mormors) våning i Stockholm och läsaren anar såväl familjearvets rötter (salvorna, sopporna, strängheten, de tyska glosorna) som seniliteten, men också dova krigsminnen: gas, larm, soldater. Själv tillverkar Oma dockor av spill, exempelvis föreställande Döden och Führern.
Mirja Unge är raka motsatsen till det slags författare om vilka kritiker säger att "de funnit sitt språk". Intressant nog anpassar hon uttryck och form efter stoff och miljö. I den med Katapultpriset för årets bästa skönlitterära verk belönade "Det var ur munnarna orden kom" (1998) smittade det nordliga landskapet av sig på språket, som medelst rumphuggna satser, tystnader och omvända ordföljder förde tankarna till Sara Lidman och Torgny Lindgren.
Den andra och hittills bästa romanen, "Järnnätter" (2000) utspelades också i glesbygd, men med hårt spända prosamuskler och en aggressivt uppbruten syntax à la Robert Kangas. Även här, i trean, skippas punkterna och kommatecknen, fast på ett mjukare vis än i föregångaren. Mjukare, kvinnligare, mera väntande och osäkert, som ville hon vara trogen Marikas och Hannas mentala sfärer. En vacker dag skriver Mirja Unge en fullödig roman.