2046
Regi, manus: Wong Kar-Wai
I rollerna: Tony Leung, Gong Li, Zhang Ziyi, Carina Lau, Maggie Cheung, Takuya Kimura
Land: Kina
Speltid: 2 tim 9 min
Censur: barntillåten
Filmstaden i Linköping
JAG RÄKNAR till ett tiotal personer som lämnar biografen när "2046" har smygpremiär i Linköping. Jag vet inte om man kan dra någon lärdom av det, men jag gissar att det är filmens långsamma tempo som får några att ge upp. En bitvis snårig historia gör inte "2046" mindre lättuggad.
Kinesiske Wong Kar-Wai gör filmer som snarast mediterar över ett ämne. Kronologin bryts upp, minimala händelser, som en droppande kran, fylls med betydelse och filmen talar lika mycket via stämningar som via själva berättelsen. Den som såg stämningsfulla "In the mood for love" kommer att känna igen mycket: Christopher Doyles bländande foto, William Chang Suk Pings omsorgsfullt genomarbetade scenografi, kärlekstemat, de eleganta kläderna, och, inte minst, skådespelaren Tony Leung som även här gör huvudrollen.
Han spelar en författare som skriver erotiska böcker, samtidigt som han lever ett liv som playboy på ett rätt sjaskigt hotell. I rummet bredvid, rum 2046, flyttar människor in och ut. Han skapar relationer till flera av kvinnorna i rummet, och han skriver en science fiction-berättelse som visar sig handla om det förgångna, om minnen, om det som förträngts.
Det känns som om personerna i Wong Kar-Wais filmer är ensammast i hela världen. Kärleken brinner men är obesvarad, omöjlig eller så falnar den helt enkelt. Det vemodiga förstärks av det närgångna fotot som effektivt stänger resten av världen ute. Det känns verkligen som om karaktärerna är ensammast i världen.
"2046" är ett projekt som levt med Wong Kar-Wai länge. Om det är det som är anledningen till att han haft svårt att korta och strama till berättelsen har jag ingen aning om, men hur som helst så bär inte historien hela vägen. Mot slutet kliar benen av rastlöshet. Och hur vacker "2046" än är så tröttas jag av upprepningarna, när jag för femtielfte gången får se ett ansikte med tårar sakta rinnande längs kinderna så blir jag mer frustrerad än bedårad.
Det är lätt att förlora sig i teoretiska diskussioner runt Wong Kar-Wais filmer, men samtidigt är de väldigt enkla att förhålla sig till, ungefär som musik. Antingen fängslas man av dem, förlorar sig i dem, eller så, ja, går man.