I 13 år har Seth MacFarlane retat gallfeber på amerikanska moralister. Med den animerade tv-serien "Family guy" har han fått konservativa lobbygrupper att skriva anmälan efter anmälan om det vulgära språket, sexanspelningarna, våldet och den allmänna bristen på Disneymoral. Teamet bakom "Family guy" borde ta hänsyn till att det tecknade formatet har samma lockeffekt på barnpubliken som en pannkakstårta i en hoppborg.
MacFarlanes belackare lär inte ha mycket till över för hans långfilmsdebut. "Ted" är full av knark, käftsmällar, prostituerade, bajsskämt och fyllekörning. Språket är bitvis så grovt att öronen krullar ihop sig. Filmen har dessutom en barnvänlig, kramgo nallebjörn i titelrollen. Som tur för de konservativa föräldragrupperna i USA har den där fått 17-årsgräns.
Och "Ted" är i högsta grad en vuxenfilm, men den tar avstamp i en söt saga. 1985 får John, en ensam liten pojke, en nallebjörn i julklapp. Med julmagins hjälp blir nallen levande, och John och Ted växer upp tillsammans. Först efter 27 års vänskap börjar deras relation knaka i fogarna. Då har Ted utvecklats till en impulsiv partyprisse som ständigt lockar ut John på dåligheter. Till slut ser Johns flickvän Lori ingen annan utväg än att ställa ett ultimatum: han måste välja mellan vänskapen och kärleken.
Mila Kunis ("Black swan") spelar Lori och hon förvandlar det som kunde ha blivit en klassisk komedihäxa till en skön och avslappnad tjej som man verkligen känner med. Hon och Mark Wahlberg (som spelar John) har dessutom finfin personkemi som, tillsammans med diskreta frågeställningar om destruktiv manlig vänskap, balanserar upp filmens grovkornighet.
Dessutom är det en fruktansvärt rolig film, framförallt i karaktären Teds totala brist på självcensur. Man blir föga förvånad över att det är provokatören Seth MacFarlane själv som gör rösten till denna mentala kaoskraft, som ryms inuti en luggsliten nalle. Det är högintelligent och genomrubbat på samma gång - således rena giftet för dem som anser att underhållning ska vara uppfostrande. (TT Spektra)