Det finns ett litet torg i Berlin som är uppkallat efter Georg och Anneliese Groscurth. Det är en senkommen upprättelse framförallt för Anneliese Groscurth som fick utstå svåra förföljelser, först av nazisterna och sedan av en våg av hätsk antikommunism som präglade Berlin och Västtyskland under 50-talet.
Georg Groscurth avrättades av nazisterna ett år före andra världskrigets slut för att han tillsammans med några få likasinnade spred flygblad som handlade om vad som borde ske sedan Tyskland förlorat kriget. Värsta sortens landsförräderi ansåg nazistregimen. Bara en i denna motståndsgrupp överlevde kriget. Hans namn var Robert Haveman och han klarade sig på att hans forskning i kemi ansågs krigsviktig. Han var kommunist och blev efter kriget en uppburen gestalt i Östtyskland ända tills han insåg vad regimen stod för och blev en av de mest kända dissidenterna.
Anneliese Groscurth var liksom sin man läkare. Nazisterna kunde aldrig bevisa att hon deltagit i sin makes regimfientliga verksamhet. Hon fick efter kriget en tjänst som distriktsläkare i Västberlin.
Hon var aldrig kommunist, men tillhörde den grupp fredsvänner som trodde att Öst menade allvar med sin fredspropaganda. Hon stödde ett östtyskt förslag om en folkomröstning till förmån för ett förslag om tysk återförening i en fullständigt avrustad stat.
Detta ansåg myndigheterna vara medverkan i en kampanj mot den demokratiska västtyska staten och hon avskedades från sin läkartjänst. Så småningom trappades förföljelsen av henne upp.
Om hennes öde och hennes mans har den tyska författaren Friedrich Christian Delius skrivit en roman. Den kretsar kring huvudpersonens beslut att mörda domaren R som stod bakom dödsdomen mot Georg Groscurth. En domstol fastslog 1968 att han inte gjort sig skyldig till något brott när han avkunnade denna och andra nazistiska dödsdomar. Delius kontrasterar effektivt denna mildhet mot hårdheten i en rad domar mot Anneliese Groscurth för hennes förmenta medlöperi med kommunismen.
Delius berättelse är skakande i sig själv. Däremot kan man diskutera vad han vunnit på att göra sin skildring i romanform. Men boken är en viktig påminnelse om hur antikommunismen tidvis kunde vara nästan lika grym som kommunismen själv.