BOK
Fredrik Sjöberg
Ge upp idag – i morgon kan det vara för sent
Albert Bonniers förlag
Att stiga åt sidan. ”Inte sträva så förbannat”. Tanken har väckts. Fanns tidigare. I förra bokens titelessä ”Varför håller man på?” reflekterar Fredrik Sjöberg över ärelystnaden, ”statusjaktens förrädiska gungfly”: Vill han träda tillbaka? Ofriheten som följer på berömmelse är inte att leka med.
Så korsas spåren, än en gång. Det finns mer att berätta: ”Två speglar, är jag rädd. Att förneka det vore också bara dumt”.
En ny bok, anpassad till det självreflektiva uppsåtet, blir till. Av poeten Bengt Berg lånar han rader till den klurigt vemodiga titeln: ”Ge upp idag – i morgon kan det vara för sent”.
Konstnären Olof Ågren (1874–1962) gav upp. Slutade måla. I samma veva som han fått lysande kritik för sin separatutställning i Stockholm 1933, och kommit i ropet.
Efter avbrutna studier vid Konstakademin, ett kringflackande liv i Europa – under en tid bor han i ren misär i en stuga i Roslagen – och sedd som något av en levande legend, gifter han sig oväntat och blir bonde. I Flivik, Misterhult, norr om Oskarshamn.
Och här glöms han bort. ”Resten är potatis. Kor också.” Något knäckte skaparkraften. Förväntningarna och skammen. Rädslan.
Några hundra verk finns kvar. Ett av dem, en träpannå från 1912 över Pont Neuf, hittar Sjöberg ett sekel senare hos en lumphandlare. ”Det var där allting började. En slump”.
Lotte Laserstein (1898–1993) gav också upp, på sätt och vis. Anpassade sig. Inte fullt lika obemärkt, och fick även uppleva en senkommen revansch. Då, i London 1987, när hennes tavlor från tiden före 1937 ställdes ut – och gjorde braksuccé.
Egentligen var det Erich Wolfsfeld, hennes lärare på Konstakademin i Berlin, som fashionabla Agnew's Gallery var intresserad av. Lotte Laserstein var bara ett namn som dök upp, en före detta elev och judinna som undkommit Förintelsen; kanske kunde hon tillföra något. Man åker dit, till Kalmar, Lasersteins ”gömställe”, där hon sen flera decennier försörjer sig som (alltför produktiv) porträttmålare – och gör ett av de största fynden i galleriets historia.
Två märkliga konstnärskap, värda förnyad uppmärksamhet. I korta avsnitt varvar Sjöberg deras berörande öden, speglar sig i dem, petar in egna tankar om ensamhet, flyktkänslor och ”den förbannade duktigheten”. Drar sig heller inte för att locka in läsaren på kuriösa sidospår och ”bifurkationer”. Om poeten Li Po, utdöda solitärfåglar, husbockar och fjärilar, svårsålda gummiklackar, gamla nycklar …
Nej, det finns verkligen ingen som helst anledning för spårfinnaren Fredrik Sjöberg att dra sig tillbaks! Handen på hjärtat.