Teater
Knitting Peacemed Cirkus Cirkör
Visas på Östgötateatern i Linköping (spelas 22/2–24/2 samt 26/2–2/3).
Cirkus Cirkör har förmågan att leda nycirkusen på nya vägar och väva in den i en större helhet. Ensemblen har ett pågående forskningsarbete i samverkan med omvärlden, för att hitta nya ingångar och teman för sin gestaltning.
Samtidigt finns hela tiden cirkuskonsten, artisteriet och kompetensen. Det är kärnan som en show kretsar kring. Genomgående brukar också vara nykomponerad, levande musik, och en scenografi och ett ljus som på nya sätt samspelar till ett magiskt rum.
I Knitting Peace har rummet stor betydelse. De skapar en känsla eller ett tillstånd som vi träder in i som publik. Det är lite som en sagostämning, med ett milt vitt ljus och en lugn, rogivande puls. Grundkänslan är frid, eller kanske fred. Här försiggår ett arbete eller ett liv, som ska locka fram freden eller inspirera fridsamheten. Knitting Peace är del i det internationella samarbetsprojektet Lacrimae (tårar).
Där bygger man fred genom ett gemensamt utvecklande av nycirkus; ett gränsöverskridande i konstnärlig forskning.
Cirkus Cirkör återkommer ofta till enkla och starka symboler. Med stickandet har man hittat flera sådana: Det är trådar som sammanbinder. Väven som växer. Knutarna (knots) som knyts och löses upp, linorna som bär.
Och inte minst garnystan som rullar som klot och bollar. Där rör sig hela världen, hela klotet, samlad under ett par fötter eller svävande i rymden. I klotet, nystanet, kan man även bygga ett bo och bli en iakttagare, inifrån.
Stickandet har i nutiden också blivit en aktivism. Man kan stöta på figurer eller garnformationer ute i våra städer, som ett mjukt och oemotståndligt klotter. I det perspektivet blir denna show en strävan och en kamp. Vidare, större, märkvärdigare – som artisten. Men också uppåt, mot ljuset. Det finns något av en uppåtgående rörelse i spelet, liksom att att den svävar lätt i luften.
Musiken kommer också ”från ovan”. Samuel Andersson behärskar scen och ljudrum från en plattform i fondens mitt. Han är lite av en dirigent som övervakar och driver på, det lekfulla och kraftfulla som utspelar sig nedanför eller framför honom fyra meter över scengolvet.
Musiken sätter ett slags folkton med fioler i tango och valsrytmer. Den fungerar ganska filmiskt med att finnas med nästan överallt som en förlängning av rummet. Det är svårt att framhäva artisters enstaka prestationer. Men Alexander Weibels fiol är förstås en unik kombinerad balans- och spelakt. Men det är kollektivet som är starkast; samspelet. Saknas det något? Ja, kanske en urladdning eller förhöjning mot slutet. Andra akten tuffar på i samma varma känsla som den första. Och jag lämnar rummet med en positiv känsla. Glad och snäll.