Vår nye Nobelpristagare i medicin. Svante Pääbo tillsammans med en neandertalarskalle.
Svante Pääbo tilldelas Nobelpriset i medicin eller fysiologi. Det var både oväntat och oundvikligt. Oväntat för att Pääbo på förhand inte hörde till favoriterna. Förhandssnacket har dominerats av andra namn och svenske Pääbo var lite av en outsider. Oundvikligt för att Pääbos bidrag till forskningen i evolutionär antropologi, ett fält som han allmänt anses vara medgrundare till, verkligen är av nobelprisproportioner. Dessutom sammanfaller Pääbos forskning med ett otroligt allmänintresse, och då menar jag inte bara det faktum att grundforskningen om förhistoriska människors arvsmassa kan vara av medicinsk nytta här och nu, utan också en genuin fascination från den breda allmänheten om våra förfäders historia och hur den är vår egen historia.
Till Pääbos upptäckter hör framför allt kartläggningen av neandertalarnas arvsmassa, och det faktum att människor av idag i varierande utsträckning kan ha DNA från neandertalare i sitt eget genom, samt upptäckten av en tidigare helt okänd typ av människa, Denisovamänniskan. Också Denisovamänniskan har visat sig efterlämnat DNA hos samtida människor. Pääbo har själv sagt att det som driver honom är att lista ut vad som gör oss människor unika. Pääbo har sagt att Neandertalarna och Denisovanerna ”lever kvar lite grann i oss än idag.” Det konstaterandet är ur ett genetiskt perspektiv vetenskapligt solitt, och vi har Pääbo att tacka för den kunskapen. Men varför tycker vi att det är så viktigt? Pääbo själv drivs, åtminstone delvis, av samma frågor som gör dig och mig så intresserade av hans forskning: Vilka är vi? Vem är jag?
Moderna rekonstruktioner av hur neandertalare förmodligen såg ut.
Genetik är en åtskillnadens metodologi. Det säger Uppsalaforskaren Daniel Strand som är verksam vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Pääbos alma mater Uppsala universitet. Strand och andra, har argumenterat för att genetisk forskning om människors likheter och skillnader löper risker att bli en slags molekylarisering av rasbegreppet. Man behöver bara skrapa på ytan av Päbbos tidiga karriär för att se hur medveten han själv är om den problematiken.
Josef Mengele i mitten tillsammans med Richard Baer och Rudolf Höss i Auschwitz 1944.
Redan 1997 publicerade Pääbo och hans dåvarande kollegor en forskningsartikel i den prestigefulla tidskriften Cell en artikel som National Geographic i efterhand har beskrivit som ”det som säkerställde Pääbos vetenskapliga anseende”. Det var i den artikeln som man kunde presentera neandertalarnas DNA tillsammans med slutsatser om den moderna människans ursprung. Strax innan detta hade Pääbo kontaktas av representanter för Max Planck Sällskapet, redan då en vetenskaplig aktör i tungviktarklass, nu en av världens främsta i en hel rad olika fält. Men, med en mycket befläckad historia. Under sitt tidigare namn Kaiser Wilhelm Sällskapet hade man huserat bland andra nazisten och rasbiologen Josef Mengele. Hans och nazisternas brott mot mänskligheten behöver förstås ingen närmare presentation, och milt uttryckt kan man säga att nazismen lämnade tysk antropologi med ett vedervärdigt rykte. Just därför hade knappt någon forskning bedrivits i ämnet i Tyskland sedan Mengeles dagar. Men nu kontaktades alltså Pääbo och ombads grunda ett nytt tyskt forskningsinstitut i just antropologi. Även om Pääbo tackade ja och sedermera grundade Max Planck.Institutet för evolutionär antropologi i Leipzig, så var han inte opåverkad det politiskt komplicerade arv det innebar att hantera. Inför en kommitté som skulle besluta om instiftandet av det nya institutet sa Pääbo enligt egen uppgift: ”50 år efter sin död borde inte Hitler få bestämma vad vi kan eller inte kan göra.”
Fredrik Skavlan.
Pääbo fick tidigt lära sig att förhålla sig till de historiska hemskheter som hans forskningsverksamhet kunde förknippas med. Det är naturligtvis orättvist och orimligt att hålla Pääbo på något sätt ansvarig för Hitlers och Mengeles fruktansvärda brott, för detta finns det varken moraliska eller vetenskapliga skäl. Nej, det som är intressant är kontrasten mellan fältets status då och nu. Då nästan reflexmässigt associerad med nationalsocialistiska grymheter och pseudovetenskaper, nu en hyllad vetenskap med ett enormt allmänintresse. För intresset är verkligen enormt, både för forskningen och personen. Pääbo själv har sommarpratat i Sveriges Radio, och gästat "Skavlan". I "Skavlan" flankerades han av skådespelerskan Uma Thurman och rockstjärnan Slash från Guns N´ Roses. Redan 2007 tog han plats på Time Magazines lista över världens 100 mest inflytelserika människor. Det är ovanligt att forskare på allvar får synas i offentligheten, så Pääbo sticker ut i det avseendet. En liten förklaring är kanske att Pääbo har något av en blygsam och sympatisk framtoning, en större förklaring är att det han pratar om på allvar intresserar oss, och att vi kan konsumera det. I dag kan vi enkelt beställa hem en lite träpinne med posten, skicka den till ett labb och få reda på exakt hur mycket Neandertalare eller Denisovamänniska vi är.
Uma Thurman.
Slash.
Uråldrig släktforskning med hemkörning, det här är en typ av konsumtion som var omöjlig för bara några år sedan, och som hade fortsatt vara det om det inte vore för de urgamla DNA referenser som Pääbos forskning resulterat i. Pääbos studier har också blivit kultur i mer konkret mening. Denisovamänniskan tog sig in i de svenska vardagsrummen som svar på en fråga i På Spåret för några år sedan, och än mer konkret spelar den en roll i David Lagercrantz fortsättning på Stieg Larssons Milleniumserie ("Hon som måste dö") där det visar sig att människor med gener ifrån Denisovamänniskan kan absorbera syre extremt väl på höga höjder. Men mest av allt är det inte den explicita närvaron av Pääbos upptäckter i kulturen som visar på dess betydelse, det är den implicita. Författaren och journalisten Karin Bojs har kallat Pääbo för inspirationen bakom "Jurassic Park". Det är en talande beskrivning för hur vetenskapliga framgångar också förändrar vad vi kan föreställa oss: Levande dinosaurier tack vare gammalt DNA, kittlande förstås, bra filmidé. Jag gissar att det är en tidsfråga innan vi får se Neandertalare och Denisovaner i Hollywoodproduktioner som utspelar sig i vår egen samtid, det kommer i så fall vara en konkret kulturell konsekvens av Pääbos forskning.
Stieg Larsson i slutet av 1980-talet.
David Lagercrantz.
Vetenskapsjournalisten Karin Bojs.
Men den största konsekvensen i kulturella termer är att Pääbo redan nu har förändrat hur vi kan föreställa oss vad vi är och var vi kommer ifrån. Människor som lever idag kan alltså vara mer eller mindre neandertalare baserat på hur deras gener ser ut? Mer eller mindre Denisovaner? Ur ett genetiskt perspektiv mätt i absoluta tal redogjorda för i procent är inte frågorna särskilt komplicerade längre, genom Pääbos och andras forskning visar sig svaren vara ja på båda frågorna. Men när vi börjar spekulera i vad det betyder blir det svårare. När vi jagar mening i åtskillnaderna. Kan vi vara mer eller mindre mänskliga med samma logik? Nu är det viktigt att understryka att den mesta av Pääbos forskning kan tolkas som ett hårt och avfärdande slag mot de vetenskapliga halmstrån som rasbiologier och rasister har greppat efter. Vi kommer alla från Afrika. Ändå måste Pääbo och alla vi andra förhålla oss till att fokuset tenderar att hamna på skillnaderna. För vi letar efter dessa skillnader, de som kan förklara vår egen unika förträfflighet, både som art och individ. Därför älskar vi Pääbos forskning.
Mattis Karlsson är doktor i kultur och samhälle vid Linköpings universitet