Språkspalten återvänder till ordet emanibus en gång till. Jag fick nämligen ett så intressant brev från Curt Karlsson.
Han bidrar med en fyllig redogörelse för ordets användning. Han känner igen det från arbete i skogstrakterna söder om Hallsberg på 1950- och 60-talen. Det var väl spritt bland arbetslagen i skogen, berättar han. Innebörden var att man vid slutet av ena dagen påbörjade ett arbete men inte gjorde det riktigt klart. Man kanske fällde några träd och kvistade dem, men väntade med att kapa dem på längden. Därmed kunde nästa dags ackord få en bra start, när man raskt kapade träden. Detta kallades att man högg i manibus (skrivsätt enligt hur Curt Carlsson uppfattade uttalet, i skrift har han inte mött det). Betydelsen är alltså den vi ringat in tidigare: man har något till godo, i reserv. Att ordet har latinsk bakgrund har vi också konstaterat.
Curt Karlsson skriver vidare: "I den miljö där uttrycket förekom fanns det bara tre yrkesutövare som kunde tänkas ha haft kontakt med latinet, nämligen prästen, folkskolläraren och jägmästaren. Den spekulation som jag haft är att det varit någon jägmästare som fällt uttrycket och att det sedan plockats upp av skogsarbetarna som ett funktionellt uttryck för deras redan existerande faktiska handlande."
Den vägen kanske detta ord för de lärda letade sig ner till vanligt folk i skogen, och därifrån vidare till andra grupper.
Stort tack för den pusselbiten!