Efter publiksuccén med "Hur många lingon finns det i världen" (2011) var en uppföljare om det älskvärda Glada Hudik-gänget närmast oundviklig. Och varför inte, det humanistiska budskapet om att alla förtjänar att bli sedda och respekterade oavsett hur många kromosomer de råkar vara födda med, är både sympatiskt och en bra grund i genren myspysig dramakomedi.
En naiv förhoppning var att det denna gång skulle satsas mer krut på en fungerande klippning, trovärdig karaktärsutveckling och mindre på rena klyschor. I stället känns den här uppföljaren mest som en framstressad ursäkt för att smida medan järnet är varmt och resultatet är mycket ojämnt.
Per Morberg spelar en medelålders deprimerad snubbe som blir hel inombords först när han lämnar sitt tomma "Kalle Anka-liv" i New York och åker hem till Sverige och möter våra utvecklingsstörda vänner.
Vanna Rosenberg och Claes Malmberg repriserar sina gamla roller men de har nu helt ändrat karaktär, från syster Ratched-light och oresonligt orolig pappa, till två vardagligt mysiga typer som fastnar i en kärlekstriangel när Morbergs dekiga fotograf dyker upp och krisar på farstukvisten.
Det är inget fel på deras skådespeleri men deras problem ("jag är tjock och hypokondrisk", "jag är en ensam alkis", "jag är tydligen kär i Per Morberg") inbäddat i en ständig Pripps blå-sommar är rätt tråkiga att följa.
Precis som i den förra filmen är det Glada Hudik-gänget som är storyns hjärta och de som räddar det hela.
Mats Melin, som vi känner igen från Ica-reklamen, och hans kompisar Bosse Östlin, Ellinore Holmer och Theresia Widarsson blir i filmen intervjuade för en fiktiv dokumentärfilm om sina liv. Det är skådespelarnas egna, personliga vittnesmål vi får se och de berättar om sina problem, drömmar, känslor och de fördomar de möts av. Där händer det något som är på riktigt och känns berörande äkta. (TT Spektra)