Lite nutida av Auerbach, en smula nationalklassicism signerad Atterberg och alltsammans toppat av en Mozart i sitt esse. Där har du SON-konserten i ett nötskal.
Lera Auerbachs korta verk ”Icaros” är pang på och därefter ett myller av aktiviteter med hårda dissonanser och klangblock som arbetar med och mot varandra. Musiken är en urkraft och den är intensiv intill bristningsgränsen.
Texturen består både av förtätningar och förtunningar och som en främmande fågelsång hör vi en theremin, ett elektroniskt instrument som konstruerades 1920. Det doftar filmmusik, inte minst i de tungt släpande avsnitten. Den utdöende avslutningen rundades av med ett vått finger mot ett vattenglas; en slags glasharmonika. Detta är spännande musik att återvända till.
Valthornisten Annamia Larsson var solist i Kurt Atterbergs ”Hornkonsert”. Hon bjöd på en varm och fyllig ton i denna senromantiska musik som doftar modernism. Som allra bäst var det när solostämman liksom surfade ovanpå orkesterklangen.
Efter en andlöst vacker mellandel med svävande klangdimmor fyrade Larsson av slutsatsen i ett drivande tempo med utmärkt teknik och en musikalisk självklarhet.
På samma vis som en av Haydns finaste symfonier, nr.95 i C-dur, avslutas med en fuga, arbetade Mozart med sin ”Jupitersymfoni”. C-dur och med en fuga på slutet.
Dirigenten Stefan Solyom stramade hovmästarlikt upp sig och presenterade en inledning med stora gester och utmärkt slanka frasslut.
I Andantet erbjöds både utrymme för långa linjer och detaljarbete. Efter Menuettens transportsträcka visade SON sina muskler i en pigg och alert anrättning med attityd.