NY FILM
CCC
Doxa
Regi: Leif Magnusson
I rollerna: Eva Rexed, Cilla Jelf, Pernilla August, Torkel Petersson, Björn Gustafson, Freddie Wadling
Royal i Linköping
Davids kamp mot Goliat har fascinerat oss i flera tusen år. Det är alltid lika befriande att se den lilla människan vinna över den stora. Men får man använda vilka medel som helst?
Ordet doxa har stått för olika saker genom århundradena. Nu för tiden används det mest som en term för en avgränsad grupps gemensamma tankemönster. I "Doxa" kommer två sådana i stark konflikt.
Sanna hittar ett antal ur-klippta dödsannonser i sin fars byrålåda när denne är på sjukhus. Ett antal av hans arbetskamrater har dött i förtid. Hon börjar nysta i saken och hittar det ena mystiska efter det andra. Alltmer besatt av att hitta sanningen närmar hon sig ett sammanbrott. Detta särskilt som hennes närmaste börjar ta avstånd från henne.
Regissören och manusförfattaren Leif Magnusson har tidigare gjort tv-succéer som "Den gråtande ministern" och den sevärda filmen "Hela härligheten" där Tomas von Brömssen gjorde en minnesvärd roll. "Doxa" är faktiskt bara den andra långfilmen av denne sparsmakade regissör.
Till skillnad mot hans tidigare produktioner är den magiska realismen och humorn nedtonad här. I stället är det Sannas alltmer trasiga psyke som formar filmen. Så här kan en terrorist bli till.
Magnusson kan också konsten att göra en psykologisk thriller av det tunga ämnet. Det skulle kunna vara enbart en studie av ett brott men hans hantering ger berättelsen ytterligare en dimension. Det tillför en hel del spänning, något som filmen också behöver.
Eva Rexed får chansen att verkligen visa sitt register. Hon gestaltar den tilltagande krisen gripande. När hon tar lagen i egna händer gör hon det lika desperat som trovärdigt.
I övrigt är det lite ojämnt spelat. Björn Gustafsson som den slitne arbetaren och Pernilla August som direktören är som väntat bra liksom Lena Granhagen. Varför till exempel Freddie Wadling är med är dock en gåta och Torkel Peterson har gjort samma roll i många filmer nu.
Leif Magnusson har gjort en ovanlig film. Estetiskt och politiskt har den mycket av 70-tal över sig. Det finns tendenser till övertydlighet och det blir lite rörigt emellanåt.
Som filmmakare med engagemang är Leif Magnusson värd all uppmuntran. De moraliska frågor han ställer är viktiga och där låter han oss forma våra egna svar.