I kryptan bakom antikvariatets bokhyllor hänger arton fotografier som samtliga återger övergivna bruksföremål eller byggnader. Det är en genre/motivkrets som drar till sig många fotografers intresse. Därför ställs det krav, inte bara på teknisk finess, utan på hjärta och känsla. Intresse för den epok som nyligen passerat och blick för förfallets språk är också en oundgänglig tillgång.
Tim Schmidt verkar besitta både seendet och känslan för de miljöer som hamnat i fritt förfall. Många bilder är rent hjärtknipande. Jag kan inte undgå att känna för de gamla hus som gör sitt bästa för att stå emot och inte heller för en rad sedan länge utdömda Saabar som inte vill släppa ifrån sig lackens kvardröjande lyster.
Det här är den sortens halvdokumentära foton som kan få ett engagemang att vakna för det avbildade och en önskan om att ta sig till några av platserna och se med egna ögon. Bilderna stimulerar också fantasin. Vem var den siste som bodde i den där stora, grånade träkåken? Hur kom det sig att den bara lämnades åt sitt öde?
Pudersnö har lagt sig som den renaste drapering över en ödetomt och skänker en helt ny air åt skrotparaden. Samtidigt åskådliggörs den där viljan till överenskommelse och försoning mellan natur och gamla bortkastade föremål.
En rätt märklig bild föreställer en husvägg, bemålad så långt upp man når när man står kvar på marken. Den omålade halvmetersbården berättar en historia.