Foton som nästan gör ont

Ett 80-tal svartvita fotografier gestaltar olika människors liv med nerv och nakenhet. Det gör nästan ont att se på vissa av dem. Samtidigt kan man gripas av ömhet och sympati.

Norska Margaret M De Lange (f 1963) har under tre år gett sig hän åt ett projekt, som i förstone skulle betraktas som mycket överexploaterat. Halvnakna, lite såriga människor i slitna vardagsmiljöer.

Den tunga traditionen gör sig påmind från fotografer som Henri Cartier Bresson, Christer Strömholm, Robert Mapplethrope, Sally Mann, Nan Goldin, Esko Männikkö m fl.

Trots att vi lever i en tid med känslan av allt är redan gjort, sett, upplevt och gestaltat så lyckas ändå Margaret M De Lange vrida sig ur denna tvångströja och tillföra intressanta perspektivförskjutningar. Hon har en någon form av personlig relation med dem hon fotograferar. Den andre blir aldrig objekt, utan närvarande subjekt med egen integritet. Se människan, ecco homo. Så här kan vi också se ut. Livet ger sår och ärr.

Dessutom är det en fördel att hon inte utgår från någon färdig teori utan bilderna får bära sina egna motsägelser. En grundstämning präglar dock hennes arbetsprocess, nämligen ensamheten i sig. Att känna sig ensam trots närvaro av andra människor.

En poetisk liten text är det enda som De Lange lämnat till utställningen. I övrigt finns inga titlar eller färdiga ingångar.

Hela utställningen har iscensatts på ett föredömligt magiskt och suggestivt sätt av länsmuseets personal. Westmanhallen är nedsänkt i mörker med svarta väggar, ett spiralrum och endast varje enskilt fotografi är ljussatt. Ljuset på varje människa i en värld av mörker.