Whale rider
Regi: Niki Caro
Manus: Niki Caro efter Witi Ihimaeras bok med samma namn.
I rollerna: Keisha Castle- Hughes, Rawiri Paratene, Vicky Haughton, Cliff Curtis, Grant Roa
Land: Nya Zeeland
Speltid: 1 tim 45 min
Censur: från 7 år
Royal i Linköping
ENLIGT SÄGNEN härstammar maorierna på Nya Zeelands östkust från Paikea, Valryttaren som en gång räddades av en mäktig val när hans kanot kapsejsade. Sedan dess har stamhövdingens förstfödde, alltid en son, ansetts som arvtagare till Paikea och tilldelats hederstiteln.
Porouangi är förutbestämd att bli hövding, men när hans fru och son dör i barnsäng överger han sin dotter som överlevde tvillingfödseln.
Pai växer upp med sina farföräldrar. Hon älskar sin farfar Koro över allt annat, men han vägrar att acceptera henne som arvtagare till Paikea och beskyller henne i tysthet för stammens olycka som började när hon föddes. När en grupp valar strandar vid kusten ser Koro det som ett förebud om stammens undergång.
"Whale rider" har varit en formidabel succé på Nya Zeeland, efter "Krigarens själ" den mest framgångsrika filmen genom tiderna. På filmfestivaler runtom i världen har den gjort rent hus och plockat hem det ena publikpriset efter det andra.
Det är både förståeligt och förvånande. Filmen berättar om ett folk och ett land som vi sällan ser på biograferna. Keisha Castle-Hughes är strålande i huvudrollen, stark och trotsig, men samtidigt osäker och ömtålig. Resten av ensemblen är inte heller tappad i farstun.
Problemet är förutsägbarheten, att historien, frustrerande nog, utvecklar sig precis som man - jag -- tror. Något överraskande, bara något litet, hade räckt, men inget dyker upp. Jag vill inte reducera den här både vackra och finstämda filmen till att handla om kön, men faktum är att jag har sett den här historien så många gånger förut, men då i andra miljöer och med pojkar i huvudrollerna.