I Kisa, i ett hus vid Grönedegatans branta backe, kan förunderligt vackra och spännande konstobjekt se dagens ljus.
Det är inte lätt att klura ut hur Inger Södergren gör för att många av hennes verk inte ska falla samman innan leran torkat i tillräcklig grad. Eller hur hon med bara en kniv lyckas trolla fram de hänförande spår och strukturer som dominerar många av dem. Handlag och teknik är maximerade.
De skapelser som är helt eller delvis rökbrända och som på senare år fascinerat de flesta som sett dem, är möjligen på väg att fasas ut ur hennes produktion. På övre planet i galleriet visas materialiserade idéer av en helt annan art. Kanske vill hon utmana sig själv genom att ta sig an andra ”omöjliga” former och konstruktioner? Dessa nya objekt pekar i alla fall i en ny riktning.
Men samma fråga inställer sig: hur är det möjligt att under skapandeprocessens gång få dessa stora, luftfyllda former att trotsa naturlagarna? Slutna behållare kan gömma något som bara konstnären känner till. Ungefär som Rune Hagbergs tillslutna rullar med hemliga tecken.
Några nya skulpturer har fått det gemensamma namnet ”Bärare”; ståtliga, tidlösa pjäser som ser ut att vilja balansera upp världsalltet.
För att återgå till de rökbrända föremålen, som på samma gång ger sken av att vara papperslätta och vulkantunga. Deras utsökt veckade ”kjolar” drar till sig uppmärksamhet, men håller på sina hemligheter. Det är som om delar av ett organiskt sammanhang helt av egen kraft och av obändig vilja sträcker sig mot det estetiska. Utan störningar fortsätter det rakt in i det mänskliga medvetandets olika nivåer.