På Passagen visar Harri Monni stora målningar, som vid ett första ögonkast synes utgöra ett spontanistiskt måleri för att senare framträda som ett medvetet abstrakt bildspråk i ständig förändring. Rörliga odefinierbara former flyter omkring i ett luftrum. En rymd i vilken svävande former ständigt ger upphov till nya former och dessa drar i sin tur ihop sig och upplöses.
Harri Monni är verksam i Stockholm och har utbildats vid konsthögskolor i såväl Finland som Sverige. Han arbetar med en säregen teknik som liknar kollage men där målade ytor klipps ner och fästes på duken och övermålas på nytt. Överlagringarna ger upphov till förvillelser hos betraktaren och har stor betydelse för målningarnas mångtydighet. Harri Monni arbetar med en komplex bildstruktur. Det ena lagret läggs över det andra och när ögat börjar tolka bilden, så har den glidit undan, förändrat sig och nya bildkonstellationer träder fram.
Utställningen heter "Spellbound" - trollbunden - ett namn som man förknippar med gåtfullhet och obesvarade frågor. Den uppdrivna rytmen i bilderna ger inte svar på några frågor men man sugs med av rytmen, av det fragmentiserade och av den höga färgklangen. Man kan kalla det för ett musikaliskt måleri men samtidigt kan figurernas aggressiva former upphäva den rytmiska skönheten.
Det är sålunda ett dubbelbottnat måleri, både spontanistiskt och medvetet komponerat. Det finns en inneboende mening med målningarna men den går i närkamp med formen och saboterar ofta denna.
I den monumentala målningen "Torture Garden" är koloriten stark som i en exotisk trädgård men formerna är vassa och torterande, och en svävande form följer dramat med en uppsikt som en anfallande rovfågel men färgprakten är ack så vacker. Man kan naturligtvis också i hans målningar se mer naturalistiska variationer i ett lövverk under blåst, ljuset som strömmar genom trädkronan för att försvinna när blåsten stillnat.
Tolkningarna av Harri Monnis målningar kan vara oändligt många och öppenheten i hans måleri är uppenbar men ibland längtar man till en stunds vila för ögat. Det är ingen tvekan om att Monni har utvecklat ett egenartat måleri i senmodernismens anda och att hans utställning är en spännande kommentar i samtidskonsten, men hela tiden kommer frågan: vart är han på väg?