I nya numret av Språktidningen ställer Mikael Parkvall en fråga jag inte vill undanhålla Språkspaltens läsare: "Om du hör någon kalla någon eller något för göddig - på rikssvenska "bra", "trevlig" - kan du gissa att det är en Mjölbybo som har talat. Men kan man säga göddig och bli förstådd i Linköping, bara tre mil österut?"
Lingvisten Parkvall har genom att studera bloggar försökt lokalisera olika dialektala ord och se var gränserna går. Bloggar har i det här sammanhanget en stor fördel i att de ofta ligger nära talspråket. Många ord han hittar har säkerligen stötts och blötts i fikabordsdiskussioner. Att döma av bland annat Facebook-grupper verkar till exempel uttalsfrågan kex-tjex vara engagerande, för att inte säga infekterad. Här finner Parkvall att tjex används i främst i den sydvästra delen av Sverige.
Om skridskor kallas för grillor, skrillor eller grickor ger också en indikation på varifrån talaren kommer.
Bjuda är ett annat ord med lokala variationer. Bjucka är stockholmskt, skriver Parkvall. (För mig, östgöte som jag är, ligger dock bjucka närmare till hands än det enligt Parkvall mer spridda bjussa.) Andra varianter är bjuppa, bjurra, bjubba, bjulla, bjutta och bjugga.
Ostbågar eller ostkrokar? Nypotatis eller färskpotatis? Huggare eller hammis? (För hamburgare.) Det finns åtskilligt att ta ställning till.
Och göddig då? Jo, det visar sig att träffarna för det ordet nästan helt och hållet är från Mjölby, vilket indikerar att det är starkt geografiskt avgränsat.
Vad säger spaltens läsare, Mjölbybor och andra: Är göddig bekant?