Gift er först så kommer kärleken sen, sade Martin Luther. Så resonerar målaren Karin Mamma Andersson i sitt måleri. Hon parar ihop färger och former, samplar ur konstböckerna, och snor två takter här och tre där.
Ibland förenas två oförenliga perspektiv. Någon gång står nu och då vid samma altare. Och hon kan låta skarpt och oskarpt paras till ett intressantare skärpedjup. Hon navigerar medvetet in i och ut ur traditionerna.
Kopplar hon på autopiloten - har hon berättat - kan det bli en landskapsbit som greppar folksjälen lika kongenialt som en bra Wigert. Och ur Mamma Anderssons jobb med färger, ytor, kompositioner uppstår berättelsen av sig själv, retroaktivt. "Fan trot sa Rellingen", men så säger hon själv. Och man står ju där trollbunden!
Det sker verkligen något speciellt i mötet med hennes målningar. Man tittar fascinerat på de märkliga scener som spelas upp. Men hur betraktaren skärper både sinnena och tanken sker det viktiga i split vision. Osäkerheten och den nyfikna oron har ens eget aktiva engagemang som bränsle.
Man känner igen sig i hennes bilder. Och ändå inte. Hon vet att kalhygget säger mer om den moderna människan än skogen, ändå målar hon skog. Men på ett sätt som får den att hantera just våra liv och känslor i dag.
Mamma Anderssons måleri handlar om hur man kan använda konsten så att den inte drabbas av museal likstelhet. Hon använder de tekniker, material motiv och bildcitat hon lyster. Mycket behövs bara i måleriprocessen och försvinner, kanske bakom ett sprejsjok under arbetet fram till färdig målning.
Målningen "Rörd av gudarna" från 2003 blir en bra utgångspunkt för att beskriva var hennes måleri står i dag. I en museibutik går några människor försiktigt och respektfullt bland reproduktioner, affischer och böcker. Här kan den bildade bocka av sin Munch, Sidney Nolan och Peter Doig. Här finns en kanon och många bildningsbyggstenar. Och några av personerna blir verkligen ett med sina upplevelser och det skildras i bilden genom att deras konturer löses upp och flyter ihop med den kultur de närmar sig.
Det är förstås det som händer inför den stora konsten, man "förlorar sig i den". Vad skulle man annars ha den till!? Men i målningens framkant händer något annat. På en annan realitetsnivå, men lika närvarande, sker en pågående process där konsthistoriens figurer - här skymtar både josephssonska och hillska karaktärer - har brutit sig loss ur sina fastmålade positioner och skapar nya relationer till gråtande barn och rockare.
Och det där oväntade mötet känns fullkomligt naturligt.
Mamma Andersson har gift ihop delarna. Berättelsen startar och känslorna kommer, starkare och starkare.
Bo Borg