Lost in translation
Manus & regi: Sofia Coppola
I rollerna: Bill Murray, Scarlett Johansson, Giovanni Ribisi
Längd: 1 tim 42 min Censur: barntillåten
Royal i Linköping
"It´s good, so good, its so good". Orden i The Jesus and Mary Chains förföriska låt "Just like honey" har nog aldrig passat så bra som när Sofia Coppola använder den för att iscensätta slutet på Lost in translation". En honungsdroppande avrundning på en romantisk resa som tyvärr måste få ett slut.
"Lost in translation" är som ett drömlikt möte i en rullande tågkupé. När personen bredvid dig visar sig vara precis den du behöver, någon allt klickar med. Sedan kommer det oundvikliga, tåget stannar och du ska gå av och mötet blir till historia. "Lost in translation" handlar om ett sådant magiskt möte. Sofia Coppola förför oss med ett sammanträffande full av förhäxande romantik och smart, lugn och ibland farligt etnisk humor.
Platsen är ett hotell i Tokyo. Bob är en medelålders amerikansk filmstjärna som kommit till Japan för att göra whiskeyreklam. Charlotte är den unga tjejen som följt med sin fotograferande man på ett uppdrag. Både Charlotte och Bob har svårt att sova och trivs inte i Tokyo. Under ytan bubblar dessutom större frågor än så. Deras respektive äktenskap går på tomgång och de tvivlar på sin livsuppgift. Förlorade i en främmande kultur är Bob och Charlotte som gjorda för varandra. De till och med behöver varandra.
Sofia Coppola sprider ut information om karaktärernas bakgrund som pusselbitar över filmen och vi får själva plocka ihop dem så gott vi kan. Och så fort vi kan, för alldeles för snabbt kommer slutet och det är dags att kliva av tåget.
"Lost in translation" är Sofia Coppolas andra långfilm efter den vackra men lite intetsägande "Virgin Suicides". Hon har utvecklats till en mästerlig regissör som måste få pappa Francis att baxna av avund inför ungdomens skaparkraft. Till att börja med har Sofia Coppola skrivit en insiktsfull film full av underfundigheter, men det som verkligen imponerar är hennes sätt att genomföra den.
Hon har finansierat den utan stora filmbolag och överdådig budget för att helt kunna kontrollera sin film, att få "final-cut". Det har hon verkligen förvaltat. Coppola berättar sin historia med imponerande självklarhet och underbar atmosfär. Aldrig tvekar hon att ge någon scen extra tyngd genom att låta filmen andas. Hon skyndar långsamt.
Coppola får även fantastisk hjälp av Bill Murray som lyckats förvandla sin vanligtvis komiska framtoning till något vackert melankoliskt. Inte genom att undvika komiken, för "Lost in translation" är rolig, men genom att förfina sin minimalistiska humor. Scenen där Murray sjunger Roxy Music på en karaokebar kommer att bli en klassiker. Det är en epokgörande bedrift i Murrays imponerande karriär och kanske är det Oscarsdags för veteranen.
Blott 18-åriga Scarlett Johansson, från bland annat "Ghost world", är också utmärkt som Charlotte. Det är inte många unga skådespelerskor som kan spela en ung kvinna med filosofiexamen mot Bill Murray och lyckas. Hon gör det med bravur i deras första möte i en hiss. Faktum är att jag inte har drabbats så hårt av filmisk romantik sedan jag såg Wong Kar-wais mästerverk "In the mood for love" för första gången. En film vars tempo och romantiska ljus har inspirerat Sofia Coppola men som hon har kryddat med Bill Murray och humor. Och det smakar honung.