Det är 1990 i irakiska Kurdistan och drömmen om Amerika är stark hos två små föräldralösa bröder. De kämpar på som skoputsare men vill åka till Stålmannens land och helst få honom att flyga tillbaka och döda Saddam Hussein. Med hjälp av en karta de inte kan läsa och en åsna som döps till Michael Jackson beger de sig av mot sitt nya liv.
Det är verkligen lovvärt att svenska filmare riktar blicken utåt och beger sig bortanför Trollhättan och filmar. Med en vinnande trailer och en ovanlig story går det också att få resa i filmfestivalkretsar och där har "Bekas" lyckats mycket väl.
Styrkan är den lätta tonen med vilken historien berättas och de två små gulliga killarnas övertygande energi. De var även med när historien gjordes som kortfilm, regissören Karzan Kaders prisade slutfilm på Dramatiska institutets regilinje. Men i övergången till en längre version uppstår problem och manuset känns rätt tunt. Det tar onödigt lång tid att komma igång och ett spår med en ung flicka som stör i den annars så starka brödrarelationen känns krystad. Framförallt fastnar mycket lite av dramatiken och det är märkligt med tanke på de två barnens enorma utsatthet.
Jag tror det har med den i "Bekas" övervärderade ingrediensen mys att göra. Det är fullt förståeligt att välja ett annat spår än det brutalrealistiska när man ska göra den här historien. Men för att en feel-good-saga om två små pojkars försök att överleva ska gripa tag ordentligt måste man ha exakt rätt mängd svärta att blanda upp charmiga repliker och softat ljus med. Den balansen är en svår konst att få till, fråga Lasse Hallström som satte en fin standard med "Mitt liv som hund" en gång i tiden. (TT Spektra)