Insikten om att världen står på randen till en miljö- och klimatkatastrof är nästan omöjligt att ta till sig. Det är för stort, för hemskt, och vad spelar det för roll vad lilla jag gör?
Det är bara att lyfta på hatten för dem som inte ger upp, som försöker hitta nya vägar för att kommunicera vår tids kanske viktigaste budskap: Att vi måste börja leva på jordklotets villkor, sköta om det som vi sköter om vårt eget hus, och inte festa så hårt redan första veckan så att taket rasar in.
Naturfotografen Mattias Klum och klimatprofessorn Johan Rockström fick mycket beröm när deras bok ”Vår tid på jorden” kom ut i höstas. Den talade till både hjärta och hjärna när Klums bilder varvades med Rockströms allvarstyngda budskap.
Boken har ett modernt perspektiv. Den fokuserar inte bara på klimatförändringarna utan tar avstamp i nio planetära gränser som vi människor måste underordna oss om våra barnbarn ska ha en fungerande jord att leva på. Och framför allt lämnar den inte läsaren i sticket, det finns hopp, än har vi tid att styra in på rätt väg.
Nu har Mattias Klums utställning med samma namn som boken kommit till Östergötlands museum. Jag går bland bilderna och slås av det jag redan visste; Klum är en fantastisk naturfotograf. Anslaget från boken finns här, vid ingången till Westmanhallen finns en tavla som berättar om planetens gränser (missa inte den!).
Även om bildtexterna är fylliga och informativa så är det Klums fotografier som ger det bestående intrycket. Så ska det naturligtvis vara på en fotoutställning, men jag har samtidigt problem med det.
Varför blir jag inte mer berörd? Kanske för att jag har sett bilderna många gånger förut, naturfilmer med miljöbudskap har nästan blivit en egen genre på tv. Döende orangutanger, smältande glaciärer, hänsynslös skogsavverkning. Ja, jag vet, det är så världen ser ut. Men tuffa miljöbudskap måste doseras med känslig hand, för hög koncentration gör patienten apatisk.
Motgiftet är hopp. Mattias Klums utställning är vacker, angelägen, absolut sevärd, men för mig är hoppet inte tillräckligt närvarande i Westmanhallen. Jag lämnar den med en längtan som överraskar mig med sin kraft. Å vad jag längtar efter att lämna en sådan här utställning inspirerad, hoppfull och full av lust att delta i en förändring!