Lockrop och vallåt, älvdalsmål och folkmusik förenat med jazzigt sväng, ja Lena Willemark har ett unikt musikaliskt klangspråk. Tillsammans med Jonas Knutsson och Mats Öberg bjöd hon ett fullsatt Crescendo på en innehållsrik och varierad konsert.
Musik av Eva Dahlgren, Hjorth Anders, Marie Bergman, Ola Magnell och Cornelis Vreeswijk varieras, förtätas och upphöjs genom trions omisskännliga sammansmältning av folkton och jazz. Samspelt är bara förnamnet, de har lirat tillsammans i 21 år. Särskilt klart lyser Knutssons lekfulla improvisationer på saxofonen i Taubes ”Dans på Sunnanö” tillsammans med Öbergs flyhänta lek över tangenterna. Här visar båda prov på sanslöst snygga löpningar i och ur varandra. Under kvällen öser Öberg på med galna, ekofyllda ljudvariationer på sin keyboard och Knutsson svarar med studsande ”bop, bop” på saxen. Lägg till Willemarks glödande strängar och vi får några riktigt ekvilibristiska jamsessioner.
Willemark behärskar folkmusikens dramatiska berättartradition och tilltalet är bitterljuvt melankoliskt. Hon drillar, skriar och skäller. I Dahlgrens ”Dunkla skyar” väser hon iskallt för att betona den ormlika falskhet som besjungs i strofer som ”rutet ord och förljugen stolthet”. Det här är musik för alla humör. Känslospannet är stort mellan de magiska, närmast schamanartade melodierna på älvdalska och högljudd, rivig folklorejazz. Willemark med musiker spränger alla musikaliska former och skapar ett särskilt ljudrum som inte kan beskrivas bättre än genom välkända Gärdebylåtens text: ”Mellan skratten och gråten stråkarna gå från moll till brusande dur".