Adjust or be eliminated. Bli muslim eller dö.
Ibland gör jag mentala kullerbyttor och får svindel. Jag är alltså barnbarn till människor som egentligen inte fick finnas. Till överlevare.
För 100 år sedan, i skuggan av första världskriget, genomfördes ett systematiskt folkmord på de kristna minoriteter som levde i det ottomanska imperiet, närmare bestämt i dagens Turkiet. Godtyckliga häktningar. Tortyr, våldtäkter, mord och massakrer. Hundratals kyrkor och kloster förstördes. Familjer splittrades.
Armenier, syrianer/assyrier, kaldéer, pontiska greker och flera andra kristna folkgrupper stod i vägen för den unga nationalstaten som ville blunda för sin mångetniska verklighet och historia.
Ingen vet exakta siffror, men under åren 1915–1916 dödades över en miljon kristna, förmodligen det dubbla, och blodiga förföljelser pågick fram till 1923. Hundratusentals av dem som mördades var assyrier/syrianer, min egen folkgrupp som kallar det fruktansvärda som hände för Seyfo, ordet för svärd.
Jag har fått berättat för mig att en hel föräldrageneration dödades. Kvar blev alltså en hel generation barn, föräldralösa! Otaliga är berättelserna där vackra kvinnor, ogifta och änkor, fick konvertera till islam och bli historielösa anmödrar som aldrig kunde berätta sin sanna identitet för barn och barnbarn.
”Ni får aldrig glömma vad som hände, var på er vakt, nej man kan inte ens lita på sina grannar.” När jag var yngre var rädslan och föraktet för muslimer så starkt att vi som var födda och uppvuxna här i Sverige inte kunde förstå vad våra föräldrar pratade om. ”Vi är ju kompisar, vi går i samma klass. De är jättesnälla!” Repliken var alltid: ”Jamen självklart. Vi var också kompisar med dem som sedan mördade oss.”
I dag som vuxen förstår jag att folkmordet på ett avgörande sätt har präglat min folkgrupps kollektiva identitet och därmed också mig. En folkgrupp som överlevt bestialiska mord och hemska förföljelser har fått upplevelser som är svåra för mig att ta in. Det är klart att deras rädslor och oro naturligt överförts till yngre generationer. Jag tillhör ett traumatiserat folk, ett folk som ännu inte fått upprättelse. Vad händer när ansvaret för den här typen av vidriga brott mot mänskligheten inte erkänns? Hur skapar människor mening och sammanhang i tillvaron då?
Ett av barnen som blev kvar var min mormor Farha; hon var kanske fem år när hon tillsammans med två bröder fick se båda sina föräldrar mördas. Min morfar Ibrahim var ett annat av de föräldralösa barnen som tillsammans med en bror och syster gick samma öde tillmötes. Honom skulle jag vilja stanna hos en stund.
Min morfar hade stenkoll på sin ekonomi. Så när min gulliga mormor handlade på Ica var kvittot nästan viktigare än mjölken att få med sig hem. Jag minns att han under våra besök hos dem i Västerås plockade fram sina pengar flera gånger och kontrollräknade. Han var syrian och föddes i byn Kerburan som ligger i sydöstra Turkiet, den delen som gränsar mot Syrien och Irak.
Morfars pappa hade hört rykten om att kristna i byarna runt omkring torterades, dödades och for illa. Han hade också förstått att de flesta barnen inte dödades utan ”togs om hand”: flickorna blev bra att fostra för giftermål och pojkarna blev bra arbetare.
Men trots vad som befarades skulle hända ville morfars far ändå ge sina barn allt han ägde. Han kallade de tre syskonen till sig. Tidigare hade han samlat allt guld och alla pengar de hade i ett lerkärl som han visade för barnen. Det lerkärlet skulle nu grävas ner i marken i den delen av huset där djuren sov. ”De kommer inte att döda er och inte heller ta bort vårt hus. Så när allt det här är över och man kan återvända så får ni komma hit och gräva upp lerkärlet. Det är ert”.
Det sägs att morfar var i sjuårsåldern när den här hemligheten lyftes över på hans axlar. En tung börda kan jag tro. När så den kurdiska grannfrun, som min morfar Ibrahim till och med kallade Yade (alltså mamma), frågade honom om guldet, som hon ju visste att föräldrarna hade haft, så pekade pojken ut platsen. Sen fick han följa med sin faster som konverterade till islam och blev en av alla de kvinnor som lämnade sitt gamla liv bakom sig.
Fastern hade som krav att få ta med sig sin brorson, alltså min morfar.
Åren gick och Ibrahim blev en ståtlig ung man i 15-årsåldern. När ryktena gick att man nu kunde återvända till sina hem utan fara för sina liv så sägs det att min morfar sprang hela vägen tillbaka hem till Kerburan. Huset stod kvar. Men inte lerkärlet. Att ständigt kontrollräkna sin lilla bunt med allmänpensionspengar blev nog finalen på en skuldterapi vi andra aldrig kunde förstå vidden av.
Jag är uppvuxen under stark och ofrivillig intern solidaritet med andra syrianer. Många års underordnad position i ursprungssamhället gör att vi som etnisk grupp också har accepterat att inte vara accepterade. För det är vad jag tror händer när ett folk på det här sättet blir fråntaget sin trygghet, när minoriteters existens förnekas: man utgår ifrån att ens värde är lägre än majoritetens.
I min närhet står många människor fortfarande med mössan i hand, trots att de bott i Sverige i över 40 år och trots att vi är födda här. Det finns alltid en beredskap att offra sig, alltid redo att ställa upp för allt och alla.
Offermentaliteten är fortfarande en del av mitt kollektiva DNA: att inte vara till besvär, att anpassa sig, vara till lags och vara underdånig. Vi som är den syrianska/assyriska föräldra-generationen i dag, många av oss födda här, står många gånger inför ett svårt dilemma: bevara och förmedla en identitet byggd på utsatthet, oro och förtryck eller tillåta oss att som individer gå vidare, att spänna ut våra vingar och se oss själva som fullvärdiga medborgare i de länder där vi satt ner nya rötter.
Skuldfrågan som min morfar förmodligen ägnade resten av sitt liv åt har också en abstrakt och kollektiv del. Det fruktansvärda som hände under andra världskriget och Hitlers strävan att förinta den judiska folkgruppen är ett exempel på hur försoning aldrig är möjlig utan att skuldfrågan först berörs och erkännandet äger rum. Tyskland som nation har i många år jobbat med sin skuld och offentligt tagit på sig ansvaret. Då kan de som blivit utsatta också bestämma sig för att aktivt lämna identiteten som offer.
Vi ser hur nya generationer i Europa ständigt får lära sig att hemskheter i historien finns och att varje form av förnekelse också blir en grogrund för upprepning. Varje nation och människa som tar sitt ansvar och bär sin historia med bearbetad värdighet tar också ett steg i säkerhet: säkerheten över att det aldrig ska få hända igen. Vi ska aldrig mer frånta en människa hennes rätt att få finnas. Varje människa, oavsett religion, kön, sexualitet och ursprung, ska ha full rätt att uttrycka sig och få sin historia berättad.
Adjust or be eliminated. Bli muslim eller dö. Vänta, är inte det ruskigt likt det som händer framför våra ögon i dag när Islamiska staten så vidrigt har bestämt sig för att tömma Mellan-östern på de kristna minoriteter som finns kvar? Som säger att de inte får finnas, att deras historia inte får berättas.
I går var därför en dubbel sorgedag. På manifestationer och gudstjänster runt om i Sverige och i resten av världen där syrianer/assyrier bor, högtidlighölls minnet av svärdets år: 1915. Vi mindes att det är 100 år sedan folkmordet startade, men vi uttryckte samtidigt en oerhörd sorg över att utrotningen av kristna i Mellanöstern tillåts att fortsätta, mitt framför våra ögon. Igen. Här och nu.
Det berömda ”historien upprepar sig” är högst reellt. Och detta trots att det inte alls är länge sen, bara tre generationer bort, som min historia börjar med folkmord, förintelse och blodiga förföljelser. Jag är barn till de som överlevde det oerkända folkmordet på kristna minoriteter i Turkiet för exakt 100 år sedan. Mitt folk har ända sedan dess byggt sin identitet på utsatthet och utanförskap.
Så länge vi, världssamfunden, de ansvariga nationerna, inte gör upp med skulden och skammen kommer ett helt hav av människor att vara mentalt fast i det förflutna. Så länge den blodiga förintelsen av kristna i Mellanöstern inte erkänns av omvärlden kan vi som är barn till överlevarna heller aldrig gå från att ”överleva” till att börja leva. På riktigt.