Lennart Persson: Feber 2 -- sånger om kärlek
Modernista
DET KAN bli dyrt att hitta en guldgruva! Särskilt om den är så rik på fynd som Lennart Perssons nya bok.
Det handlar om musik, artister och plattor. Inte nödvändigtvisguldskivor. Men alltid gyllene och skimrande musik. Och efter Perssonssjusärdeles initierade och entusiastiska, och därför såentusiasmerande, introduktioner bara måste man skaffa en platta till.Och en till. Och ännu ännu en. Räknar man med upplevelserna lönar detsig många gånger om.
Lennart Persson är för min generation( 50 +) den tungarockmusikskribenten. Han har skrivit i flera dagstidningar, varit medoch skapat klassiska tidskrifter som Larm och Feber och skrivit iandra. Det enda som drar ner är att han satt med i det dubbelfjantigaTV-programmet "Studio Pop". Det solkade glorian betänkligt.
Lennart Persson är en rockens folkbildare i ordets bästa mening. Hanhar pejl på allt och alla tycks det. Han är noggrann och har örnkoll påalla nya utgivningar på cd av gammalt vinylgodis och vilka oumbärligabonuslåtar som finns var (han är ju skivhandlare också, gubevars). Menhan är ingen trist knappolog eller prudentlig kalenderbitare. HosLennart Persson är kvalitet alltid överordnat kvantitet ochtillägnelsen och framför allt känslan går före statistiken.
När man kan lita på en skribent blir det som att resonera med enkompis som har respekt för en och vill väl. Och det är det tilltaletPersson skapar. Förtrolighet och förtroende.
I nya boken "Feber 2 -- sånger om kärlek" levererar han en digerlunta kärleksförklaringar till låtar och artister han älskar högt ochrent. Det är gamla och nya bekantskaper. Kärlek är temat och många ochoutgrundliga är dess vägar. Det handlar om livets "ups and downs".
Lennart Persson har en förkärlek för det känslosamma; soulen, menockså de passionerade country- och rockballaderna. Det älskadekänsloutspelet kan vara av olika slag, från Lorraine Ellisonshjärtslitande bombasmer i "Stay with me baby", via den himlastormandekåtheten ("sädighet" är Lennart Perssons uttryck) i Johnny Hortons "Imcomming home", till Margaret Lewis värdiga och fortfarande trotsiga bönom förlåtelse i "Reconsider me".
Han sätter fingret på storheten hos artisterna och sångerna.Särskilt fokuserar han på de gyllene ögonblicken, de då allt blir rätti en inspelning. Han är en av de få som fortfarande kan skriva någotintressant om i decennier uttjatade och nednötta toppar som VanMorrisons "Brown eyed girl", eller Dusty Springfields "Son of apreacher man".
Hans texter utmärks av en mycket romantisk konstnärsuppfattning. Hanär litet av expert på att hitta tragiska biografiska detaljer som gersångerna djup och relief. Heroinsprutorna och bakfylleångesten tycksvara många av hans favoriters öde. Han visar på exploateringen ochorättvisorna i den superkommersiella skivbranschen. Flera av demästerverk han skriver om blir knappt fotnoter i rockhistorien.
Och de stora hitlåtarna har en så sorgsen och trasig klangbotten iartisternas privatliv att man undrar om framgången var värd sitt pris.Men som i all konst värd namnet finns ingen återvändo och ingetskyddsnät.
I en särskilt fin essä skriver han om min favoritkärlekssång allakategorier, Cowboy Junkies "Five room love story". Efter att ha lästhans innerliga text tycker jag låten har växt och fått ytterligaredimensioner och blivit ännu vackrare!
Jag lyfter på hatten med ett citat från en rockens allra största artister, Little Richard förstås:
"Greatgoogelimoogle!!!!"