De spatiösa lokalerna, med det fylliga ljus som strömmar ner genom glaskupolen, skänker ett tillskott till den konst som visas. Och det som presenteras nu, svarar upp mot de generösa omgivningsförhållandena. Det är inte svårt att förstå att de här båda konstnärerna vill visa sina verk tillsammans. Utöver den kraft som finns hos båda, är en sorts finkänslighet gemensam, liksom avvägningen i uttrycken. Deras verk inte bara kompletterar, utan understödjer varandra.
Susanne Henriques vävnader är anslående i sin framtoning av långsamt framväxande och solitär elegans. Huvudsakligen handlar det om större verk, vilkas tillblivelse krävt ett betydande mått av kunnighet och materialkännedom. När det gäller den här typen av konst, är det ofrånkomligt att man fokuserar en hel del på materialbehandlingen. Men även det rent konstnärliga inger gott hopp om att kompositionerna kommer att stå sig över tid. Bland de mättade färgerna kan man uppleva ett skimmer, vilket bidrar till att locka in betraktaren i Henriques bildvärld, fri från yviga gester.
Lars Larsson kan hantera järnet, forma det som om det vore lera. Hans alster varierar i uttryck. Framrusande "ångloks-tjurar" samsas med gracila fåglar, vilkas väsen konstant strävar mot himlen. Men han visar också skulpturer som inte föreställer annat än sig själva. Både de verk man kan hänföra till konst och de man eventuellt väljer att betrakta som konsthantverk, besitter vitalitet och skönhet.