Efter 32 inspelade filmer sätter Krister Henriksson punkt för sin tid som kommissarie Wallander. Den nu aktuella biofilmen är nummer 27 i ordningen och bygger på den sista boken av Henning Mankell, "Den orolige mannen". Resten, fem filmer med nya originalmanus, pytsas ut på dvd under året.
Det hela tar, trendigt nog, sin början med Olof Palme och lite närhistoriskt trauma.
Den dramatiska ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 blir aktuell igen när en fiskare drar upp liket av en militär dykare, försvunnen sedan ubåten av oklar nationalitet och anledning lyckats ta sig ut trots massiv militär närvaro.
Wallanders dotter Lindas svärfar, Håkan von Enke, råkar vara den då ansvariga kommendörkaptenen. När han plötsligt försvinner hamnar Ystadspolisens dystre tjänare mitt i en härva av gammalt sprängstoff.
"Det är något obehagligt på gång", utbrister kommendörkaptenens fru. Jo tack. Medan Wallander pendlar Stockholm-Ystad till synes med "Star Trek"-metoden teleportering – och därmed befinner sig på Östermalm ena scenen för att raskt gräva i den skånska myllan i nästa – dör den ene efter den andre.
Särskilt engagerande blir det dock aldrig, främst för att varken Wallanders personliga drama (ett sådant finns naturligtvis också) eller den egentligen småspännande tesen kring ubåten ges tillräckligt med utrymme.
Så här långt in i den svenska deckarvågen är det naturligtvis lönlöst att hävda att det kanske vore bättre att fokusera och göra en film ordentligt, i stället för att slarva bort sex stycken på ett bräde. Publiken kommer uppenbarligen i tillräcklig mängd för att fortsätta göda monstret men jag försäkrar – även denna gång får de stå ut med att se välmeriterade skådespelare slåss mot töntiga repliker, märklig klippning och många lösa trådar. (TT Spektra)