En inte alltför vågad gissning efter EU-valet är att feminism blir ett återkommande ord i valrörelsen inför höstens val. Det är någonting speciellt med ordet feminism och den laddning det bär med sig. Senaste numret av Språktidningen reder ut.
I en grundläggande betydelse är ordet rimligtvis okontroversiellt för i princip alla, om man tar fasta på att feminismen är en rörelse som strävar efter jämställdhet mellan män och kvinnor. Sedan kan man förstås ha olika uppfattningar om hur stor obalansen är, vad den beror på och hur man kommer till rätta med den.
I dag är säkert de allra flesta politiker beredda att kalla sig feminister. De som ändå tvekar gör det knappast för att de invänder mot grundtanken, utan det handlar om associationer som ordet ger. Somliga tar fasta på en polarisering och förknippar feminism med manshat. Andra kanske känner sig främmande för den akademiska barlasten från 60- och 70-talets kvinnorörelser. Ordet känns inte naturligt i ett vardagligt sammanhang. Eller så är det onödigt, skulle en del hävda. En självklar utgångspunkt behöver inte manifesteras i en särskild beteckning.
Att ordet feminism är laddat är inte så oväntat, förklarar Anna Vogel, lektor i svenska, i Språktidningen. Det uppfyller flera kriterier som brukar ge ord en särskild laddning: det handlar om kön, politik och maktförhållanden.
Det vore intressant att veta vad Språkspaltens läsare tänker om ordet feminism. Vad får ni för associationer? Behövs ordet? Skriv gärna och berätta!