Ingen genre är mer förljugen och förfalskad än den förment uppriktiga självbiografin. Således gav Stig Larsson i höstas ut sin självbiografi ”När det känns att det håller på ta slut” med bruksanvisningen ”roman”. Och redan genom titeln på sin memoarbok för några år sedan satte Kjell Espmark bestämt ned foten. ”Minnena ljuger”.
Två kloka män får nu sällskap av en klok kvinna. Tyska författaren Felicitas Hoppe diktar utifrån snarlika insikter i sin nya, fjärde bok på svenska, den förment självbiografiska ”Hoppe”. Där hon omfamnar och älskar bedrägligheten, och upphöjer alla minnesbilder från en barndom hon aldrig har haft till åtminstone litterär sanning. Förtjust skildrar hon barndomskompisen Wayne Gretzky på vars bakgård hon lärde sig lira hockey. Absolut lögn.
Tveklöst leker Felicitas Hoppe med en spännande, potentiellt kreativ idé: eftersom minnena ändå ljuger kan man lika gärna hjälpa dem ordentligt på traven. Hoppe diktar entusiastiskt upp sin självbiografi enligt modellen ”så borde jag ha haft det”. Hon drömmer upp en karriär som pianist i den excentriske Glenn Goulds fotspår, reser världen runt och påstår sig sedan ha blivit författare. Viket ju bokens författare bevisligen är, men gäller det även författaren i boken. Hur mycket Felicitas rymmer Hoppe?
I mina ögon har boken bara ett problem, men det är dessvärre avgörande: jag tror inte på berättelsen. I stället för att fängslas av Hoppes tokiga historier, hör jag bara halvdåligt och därmed krystat ljug. Gestalterna, framför allt huvudpersonen själv, övertygar inte. De är livlösa och blir gradvis alltmer irriterande ihåliga.
På pappret alltså innan jag börjat läsa ”Hoppe” gillar och beundrar jag boken. Blir snart gruvligt besviken. Jag hör aldrig romanens puls slå, bara klockan ticka.