"Åk hem, gulingjävel!"
Ett kärvänligt glåpord på en helt vanlig fyllefest blev starten på Patrik Lundbergs näst viktigaste resa i livet. Glåpord hade han hört förr, men för första gången kände han att hans bästa svar faktiskt var att åka till Sydkorea. Hösten 2007 antogs han som student på Inha University i Incheon, med ambition att utöver studierna hitta sin biologiska familj.
Den tredje december 1983 gjorde han resan i andra riktningen. Det var då han kom till Sverige, nio månader gammal, och förvandlades från Jong Dae till Patrik från Sölvesborg.
Att på djupet resonera kring adoptionen som fenomen hade han knappt gjort innan han återvände till Korea som vuxen. Funderingarna kring den egna identiteten var däremot ständigt närvarande under hela uppväxten.
– Jag tänkte mycket på det mellanförskap man som adopterad hamnar i, eftersom min hudfärg inte stämmer överens med min identitet. Många har föreställningar om hur en människa med asiatiskt utseende ska vara, trots att jag är uppväxt i en traditionell svensk familj, säger han.
Som en banan: gul utanpå och vit inuti. Många gånger har han konfronterats med sitt utseende. Människor har frågat var han kommer ifrån och inte nöjt sig med svaren "Sölvesborg" eller "Malmö".
– Det ligger i strukturen att hela tiden bemötas på ett sätt som inte vita gör. På så sätt gör man skillnad på hudfärg, och det tycker jag inte om.
I Korea fick han se andra aspekter av att han är adopterad, och inse att det sannerligen inte är okomplicerat att lämna ifrån sig sitt barn. Patrik Lundbergs släktingar behöll samma telefonnummer år efter år i fall den förlorade sonen, Jong Dae, någon dag skulle höra av sig. Vilket han alltså gjorde efter 23 år.
– Det som slog mig mest var kanske inte mina egna känslor utan min biologiska familjs känslor av längtan och skam och kärleken de visade. När man pratar om adoption i Sverige pratar man om adoptivbarn och adoptivföräldrar och glömmer lätt bort att det finns biologiska föräldrar som tvingades lämna bort sina barn och får bära det med sig i resten av livet, säger Patrik Lundberg.
Har din syn på arv kontra miljö förändrats efter din resa?
– Jag hade inte nånting gemensamt med min biologiska familj, så jag är ännu mer tillfreds med tankarna som jag hade innan: att det är det sociala arvet som främst skapar en människa.
”Gul utanpå” är känslosam, humoristisk och väldigt självutlämnande. Patrik Lundberg skildrar fyllor, självbefläckelse och självmordstankar till synes utan filter. Inte minst är det en utlämnande kärleksförklaring till hans svenska mamma, som efter att pappan lämnat familjen förde en djupt självuppoffrande kamp, kantad av sjukskrivningar och alkoholproblem, för att ge sina två barn en bra uppväxt trots knaper ekonomi.
– Om en historia ska beröra går det inte att lämna ute en massa saker. Och jag har visat största respekt för dem som nämns, tycker jag, säger Patrik Lundberg.
Vad tycker din mamma om boken?
– Hon tycker jättemycket om den, tro det eller ej. Och jag har föreläst för tusentals människor den här hösten och frågar alltid samma fråga när någon undrar hur jag kan skriva så mycket om min mamma: är det någon här som inte har alkoholism, depression eller långtidssjukskrivning i familjen? Hittills är det ingen som har räckt upp handen.
Han har inte varit tillbaka i Sydkorea på flera år, men har en del kontakt med släktingarna där via internet. Om ett år ska ”Gul utanpå” komma ut i landet. Där har den alla förutsättningar att bli en uppmärksammad inlaga i landets adoptionsdebatt.
– Adoptionerna har blivit en skam för sydkoreanerna. Sydkorea är numera ett av världens rikaste länder, men fortfarande adopterar de bort barn till västvärlden. Man kan ju tycka att de på olika sätt borde kunna ta hand om sina barn.
Fortsätter de av bara farten eller är det ekonomiska intressen?
– Det adopteras inte alls lika många barn därifrån nu. Lagstiftningen har blivit hårdare. Men det finns många som gör pengar på adoption.
Hur tycker du att ”Gul utanpå” har bidragit till debatten här hemma?
– Den har fått många fler läsare än jag trodde. Det antirasistiska budskapet har nått fram och jag tycker att den har fördjupat diskussionen om adoption. Att det inte finns något ja eller nej eller för eller emot, men att det är viktigt att det går rätt till. Den har fått bra genomslag.
Den antirasistiska kampen har Patrik Lundberg drivit länge. Sedan i somras gör han det som fast kolumnist i Aftonbladet, tidigare var han uppmärksammad krönikör och nöjesreporter på Helsingborgs Dagblad.
Genom krönikorna och boken har han fått upp människors ögon när det gäller bristen på reflektion kring vad som går att säga om östasiater som aldrig skulle vara okej med andra etniska minoriteter i Sverige. Hur det har blivit så har Patrik Lundberg flera teorier om.
– Nästan alla etniska grupper har organisationer eller riksförbund som höjer rösten om de behandlas orättvist, men det har inte de östasiatiska länderna. Det finns inget motstånd. Det ligger också i den östasiatiska kulturen att inte visa sig svag.
Hans kamp mot fördomarna lär i alla fall fortsätta. Även om han gärna hade bytt allt jidder mot att vara en vanlig vit kille som inte slentriankallas kines eller förutsätts vara bra på pingis eller matte.
– Om jag fick välja fritt skulle jag ha köpt mig en villa i Saltsjöbaden och gift mig med Carina Berg. Men nu måste jag kämpa. Jag orkar inte leva i ett land där jag inte kan gå på stan med en kamera runt halsen utan att folk skrattar.