Bob Dylan. Mannen, myten, musikern. Eller som det uttrycks i inledningen av "Im not there"; "poeten, profeten, posören och den laglösa stjärnan av elektricitet".
Regissören Todd Haynes har förstått att det inte går att fånga den "riktiga" Bob Dylan. Hans persona är så dold av myter att man undrar om ens originalet vet vad som egentligen är sant. Därför känns det helt rätt att "Im not there" försöker att dekonstruera myterna genom att låta sex olika karaktärer gestalta Dylan i ett virrvarr av fragmentariska ögonblick.
Det inkluderar en bluesspelande pojke som tror att han är folksångaren Woody Guthrie. Den nyligen avlidne Heath Ledger gör en dryg skådis på 70-talet. Cate Blanchett är den elektrifierade Dylan. Han som blev utskälld av sin publik. En karaktär som tyvärr får ta för mycket plats. Richard Gere, Christian Bale och Ben Whishaw gör också versioner av Dylan. Tanken måste vara att delarna ska ge en insiktsfull helhet. En känsla av Dylan och hans liv.
Därför är det en sådan besvikelse att filmen inte når längre, trots det närmast briljanta upplägget. Vad är poängen att visa upp så många kända sekvenser och kommentarer? Borde de inte utnyttja sin fria form för att våga söka sig bortom det vi vet, eller tror oss veta. Det kan knappast vara för att det här är en film för den oinvigde i Dylans liv. "Im not there" är allt för speciell för det.
Men Todd Haynes lyckas ibland. Oftast i sina mest urflippade sekvenser, som i den drömlika tolkningen av en efterhängsen reporters försök att dechiffrera Dylan till tonerna av "Ballad of a thin man". Den typen av lösningar hade jag gärna sett mer av. Trots risken att berättelsen då helt skulle tappa kontrollen över alla lösa trådar. Samtidigt går det inte att komma ifrån att "Im not there" är ett fascinerande biografiexperiment.
Åtminstone för ett fan.