Färgen är konstnärens gren

Det är så med Schöön Holmbergs konst, att den lämpar sig för estetiskt tilltalande arrangemang.

Verken sympatiserar med varandra. Därför kan den långa väggen med 15 målningar upplevas som en uppfordrande fläkt från sommarhagen.

För ett "självgående" konstverk krävs ofta inslag av utmaning. På något sätt blir det så med de här bilderna, att utmaningen främst samlas kring frågeställningar om konstnärens intentioner. Det är inte verken i sig som ställer de primära kraven. I stället accentueras en undran över idéernas upphov och utveckling.

Det som existerar mellan ramarna är nedtonat, poetiskt, dekorativt och i huvudsak vackert. De flesta bilder är avgjort meditativa. Men för att ta sig till den öppningen, måste man sluta fundera över vad konstnären vill ha sagt med verket ifråga.

En målning innehåller ett något stökigt skeende: en kamp av något slag, eller en gestaltning av ohejdbar växtkraft.

Eftersom den hänger centralt, blir effekten att det som pågår förstärks med hjälp av de omgivande bilderna, som om den haft styrka och kurage att suga till sig kraft från de andra.

Färgen har en fundamental betydelse i Schöön Holmbergs måleri. Jag vill påstå att känslan för färgen är hennes bästa gren. Målningarna är också insiktsfullt balanserade, vilket gör att de når fram till en relevant självständighet.