Färg före form

Längst ut på den yttersta grenen av Göteborgskolorismens praktfulla träd gungar Ingela Juhlin. På ett nog så självständigt sätt tolkar hon dess färgspråk, reducerat, fragmentariskt och avskalat, men med en betvingande metaforik i sina motiv. Här dominerar huskroppar, och det ligger nära till hands att tolka dem symboliskt, ett slags självporträtt.

Det behöver dock inte vara så sofistikerat, även om jag upplever detta måleri som djupt personligt. Hennes skissartade måleri speglar ett oavbrutet sökande, arkitekturen letar sin form och slutgiltighet. Bilden skälver av det ofullbordades ångest. Och när en logisk lösning känns omöjlig, vågar konstnären helt sonika slänga in en färgbubbla och därmed dämpa betraktarens krav på logik och öppna för en ordlös kommunikation. Inte blir man färdig med dessa målningar vare sig med öga eller hjärta.

Ingela Juhlin älskar färg. Därför får formen stundom komma i andra hand, när penseln låter färgflödet, i olja eller akryl, svälla ut till en kosmisk myt. De fragmentariska motiven blandas med atmosfäriska fantasier, både när det gäller landskap, arkitektoniska skapelser och inredningsprylar, fåtöljer till exempel. Sittmöbelns plats i konsthistorien är ju känd alltifrån Carlsunds berömda "Stolen", via van de Veldes "Stol" till Joseph Beuys "Stol med fett", så konstnären befinner sig i gott sällskap.

Dock är det i landskapen Ingela Juhlin visar sin förmåga att hantera den färgskala som bildar bro till Göteborgskoloristerna, för vilket hon tackar "målardrottningen" Maj Arnell, som avled 2005 i en ålder av 95 år.