Att saluföra ett program som ”Den virtuosa violinen” kan vara riskfyllt och förpliktigande, särskilt om någon därmed förväntar sig att virtuoseriet uteslutande består av fingerfärdigt racer-spel. Vi låter oss ju förhäxas av flyhänta saxofonister i jazzen, elgitarrister i hårdrocken och violinister i den klassiska musiken. Dock uppfattar jag en tilltagande kollektiv insikt om att lyssnare i längden hellre vill beröras än imponeras.
Den här konserten innehöll båda kvaliteterna. Andra avdelningen bestod mest av ”ädel underhållning”, i första hand Fritz Kreislers publiktillvända kompositioner och arrangemang av verkliga och fiktiva tonsättare. Med ett rikt mått av löpningar, arpeggion och dubbelgrepp spelade ekvilibristen Röhn elegant och musikantiskt, charmigt och till synes utan någon som helst ansträngning.
Men kvällens tungviktare var Beethovens ”Kreutzersonat”. Visst finns även här gott om virtuosa inslag, men det räcker inte att spela rätt; musikerna måste kunna lita på varandra för att våga kasta sig ut i virvlarna, och kraven på lyssnande samspel är stora för att helheten ska bli mer än summan av delarna.
Trots konsertens rubrik behövdes alltså en likvärdigt virtuos pianist: Bengt Forsberg, som fortfarande levererar stabilt. Han var ackompanjatör i Kreisler-avdelningen, men Beethovensonaten fyllde han med ett spel som famnade över stora djup. Jag önskar att det funnits lite mer klangligt bett och attack i flygeln. Dock: efter den sagolikt vackra mellansatsen fick hans fortissimo-ackord publiken att bokstavligen hoppa till i bänkarna – jag såg det, samtidigt som även jag befann mig i luften!