Så är vi redan här, i julmusiktider. Men det ska sägas redan från början, att längtar du efter en traditionell julkonsert behöver du inte ta dig till Vadstena och Mitt i Maten. Gillar du däremot om att man skojar med alla måsten och tillkommakortanden i samband med julfirandet, ja då kan du lugnt läsa vidare.
Konceptet trerättersmiddag kombinerad med underhållning är förvisso inte nytt. Inte heller att aktörerna också fungerar som servitörer. Det gäller att kunna bjuda på sig själv i tre timmar. Vi i publiken kan ta en paus, men inte skådespelarna/sångarna. Här i Vadstena är samtliga aktörer suveräna på att bygga upp en fin kontakt – och småkäfta – med gästerna. Redan innan en enda ton är sjungen är det hög stämning i lokalen, som i decennier tillhörde Frälsningsarmén. Och vars möjligheter nu utnyttjas till bristningsgräsen. Det är en fröjd att ta del av.
Även under showen är samspelet mellan skådespelarna och publiken det mest underhållande. Det skojas i förbifarten om en del personer kända för Vadstenaborna, men det är inget som stör. Eva Granlund är ibland vansinnigt rolig när hon driver med medelålders män i publiken, men vet ändå nånstans var gräsen går och tippar därför aldrig över i rena tarvligheter. Hon spelar försmådd Lucia, spågumma, sexsuktande tant på hemmet och förskjuten Tomtemor. Det är kul alltsammans, men bygger mer på Granlunds tajmning och buttra charm än på välskrivna manus.
Musiken spelar stor roll i föreställningen och sångarna får fint understöd av pianisten/arrangören Göran Friman. Maria Olofsson bjuder på kvällens finaste stund när hon tolkar Carola Häggqvists finstämda "Himlen i min famn". Allvar är underskattat, men behövs som kontrast till både satir och mer buskisartade inslag. Maria Olofsson gör också intryck när hon tillsammans med Roland Chantre sjunger The Pogues dramatiska "A fairytale in New York".
Roligast kroppsspråk har Malin Kärrbrink, både som sexsuktande tant ( ja, dom är två som smider planer och som avslutar sin sketch med utropet "skrynkligt skinn värmer bäst"). Hon är också äckligt rolig som tuggummituggande sexåring, vilken med hjälp av "Sagan om Rödluvan" förklarar varför vi egentligen firar jul.
Allt satt väl inte till hundra på premiärkvällen. Några sketcher kunde strykas för att få upp tempot. Jag tycker också att texten till "Decemberjul", det vill säga Peter Jöbacks version av Leonard Cohens "Hallelujah", kommer alltför långt från Cohens egen text och blir lite fadd i jämförelse. Det är i grunden inte alls någon julsång. Men det förringar förstås inte Roland Chantres gripande sånginsats.