Visst är det fint när restauranger upplåter sina väggytor för konstutställningar. Det första som slår mig när jag betraktar Niclas Thalbergs utställning är att dessa bilder måste ha sitt ursprung i datoranimationer. Men det visar sig att den rubricerade 3D-tekniken uteslutande handlar om färgsubstansen. En färg (utvecklad av Bo Lundstedt) som med sin utökade pigmentering finns i gränstrakten mellan akryl och akvarell, och appliceras rent, utan lager på lager. I övrigt är bilderna fritt skapade målningar med övervägande abstrakta uttryck.
Det andra som slår mig är att motiven påminner lite om den fantasifulla science fiction-världen, med alla sina suggestiva, färgsprakande effekter. Något som får mig att tänka på att detta kanske är den nya estetik som kommer att avlösa såväl modernismens strukturer som postmodernismens analyser.
Men efter samtal med konstnären, och hans berättelse om sin traumatiska barndomsuppväxt, får jag nya perspektiv på motivens verkliga innehåll.
Det handlar inte om vare sig sökta datorspel-effekter eller en ny estetik, utan om en expressiv strävan till utlevelse. En sorts frigörelse från såväl världens tillstånd som det förflutna. I det perspektivet blir jag engagerad av många av Niclas Thalbergs fantasirika målningar, samtidigt som jag också tilltalas av dess många just suggestiva tre-dimensionella uttryck.
Främst fastnar jag för "Rymdsol", som utöver spånorna (från kanske pappas snickarverkstad) förmedlar härliga färgnyanser och djup.
"Pearl Harbor 1941" visar med sin sprakande färgverkan på en smärtsam upplevelse av krigets fasor och "Ballerina" är skön i sina vindlingar framför en fint ådrad trädstamsbakgrund.
Här finns också många andra bilder som tilltalar mig. Bilder som, trots min misstänksamhet mot "abstrakta dekorationer", här känns känslorika och äkta.